Hanne Kjöller är en fristående kolumnist i Dagens Nyheter som jag sätter högt för hennes nästan alltid skarpsynta iakttagelser. Nu har hon kommit med nya skrämmande redogörelser för hur staten uppför sig. Hennes budskap i sammandrag, som jag fattat det, är att:

Utbetalningarna från de offentliga systemen är tillitsbaserade. Inbetalningarna är det inte.

Närmare bestämt döljer detta:

… olika sätt att se på människor, där människor som arbetar och betalar skatt måste kontrolleras, medan människor som inte arbetar eller betalar skatt inte behöver kontrolleras, [vilket] är ett av skälen till att välfärdsbrotten blivit så poppis bland gängkriminella.

Denna attityd hos staten härleder Kjöller åtminstone tillbaka till ”Delegationen mot felaktiga utbetalningar” som ska ha jobbat med frågan sedan 2005. Utan att på något vis invända mot Kjöllers iakttagelser vill jag bara anmäla att det är värre än hon tror.

I början av årtusendet blev journalisten Olle Rossander och jag kontaktade i ett synnerligen känsligt ärende av ett antal internkontrollanter på Försäkringskassan. Dessas uppgift var att undersöka om de sjukskrivningar som myndigheten beviljade var befogade. Liksom många andra handläggare på myndigheten hade de kommit fram till att pengarna ofta flöt ut i onödan. Och det var ingen idé att tala med den interna kontrollapparaten, sa de, ty den stod inte på skattebetalarnas utan på bidragsmottagarnas sida. De hoppades att Olle och jag skulle få ut informationen till skattebetalarna (vilket vi försökte i boken ”Jobbet är att mata puman” som kom ut 2004 utan att väcka stor uppmärksamhet).

På Försäkringskassan hade man kommit på en arbetsbesparande innovation som gick ut på handläggarna skulle slippa kontrollera de månatliga utbetalningarna utan i stället godkänna dem med automatik för att spara handläggartid. Systemet kallades Periodisk Utbetalning Med Automatik – PUMA. Internhumorn på verket definierade därefter dess uppgift som att ”Jobbet är att mata puman”, det vill säga förse automatiken med underlag i form av sjukskrivna människor som kunde få sina pengar utan så mycket administrativ handpåläggning. Olle och jag drog följande slutsats många år innan ett antal utredningar som Kjöller omnämner oupphörligen misslyckats med att komma fram till något vettigt:

Det pratas en massa strunt om vad sjukskrivningsexplosionen beror på, till exempel dålig arbetsmiljö och attitydförändringar hos medborgarna. Det rätta svaret är mycket enklare: det finns inga kontroller. I alla försäkringar måste det finnas skadereglering och försäkringsmässiga kontroller. Det gör det inte i sjukförsäkringen.

Hur kan detta ha pågått i försiktigt räknat minst ett kvartssekel utan att staten, trots bättre vetande, gripit in för att kontrollera och sätta p för slöseriet med skattebetalarnas pengar – och fortfarande låter det ske? Hanne, jag törs slå vad om att inte ens dina välformulerade observationer kommer att få något genomslag Felet är nämligen inte att staten inte är medveten om förhållandena. Felet är att de makthavande politikerna och staten i övrigt inte vill ändra på vad den betraktar som ett internationellt vinnande koncept och själva grunden för Sveriges (i och för sig numera hotade) position som moraliskt ledande humanitär stormakt.

Kjöller tangerar problemet i ett slags embryo till klassanalys där hon skiljer på ”människor som arbetar och betalar skatt [och därför] måste kontrolleras, medan människor som inte arbetar eller betalar skatt inte behöver kontrolleras”.

Mer konkret styrs Sverige av ett politikervälde vars affärsidé är välfärdsstaten. För att driva det välfärdsindustriella komplexet – som består av två grupper: administratörerna, till exempel kontrollanterna hos Försäkringskassan, och klienterna, till exempel fängelsekunderna och de allmänna bidragstagarna – behöver politikerna disponera uppemot halva bruttonationalprodukten. Detta ska drivas in från nettoskattebetalarna som ska kontrolleras särskilt noggrant och vars eventuella fusk, som Kjöller påpekar, bestraffas hårdare än en bidragsklient som snor åt sig lika många kronor på bidragsbedrägerier.

Det går inte, tror jag, att förklara denna svenska ordning om man inte öppnar ögonen för maktförhållandena i landet, nämligen politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets dominerande ställning och dess kontroll för tänkandet i nationen.