Guam en amerikansk ”koloni” i västra Stilla Havet, i ögruppen Marianerna som är en del av Mikronesien (som ligger norr om ekvatorn och väster om den internationella datumlinjen). Rent formellt är det ett så kallat amerikanskt autonomt territorium, vilket innebär att invånarna är amerikanska medborgare som dock saknar rösträtt till kongressen eller presidentvalen. Guams yta är 550 km²vilket kan jämföras med Bornholm 588 km2 och Åland 610 km2. Ön ligger drygt 500 mil väster om Hawaii och 250 mil söder om Japan. Mest känd är Guam som en stor amerikansk militärbas. 

Under 1600-talet blev ön en spansk koloni (efter att Magellan landat här under sin historiska världsomsegling). 1898 blev den en amerikansk koloni efter det spansk-amerikanska kriget då den uppåtgående stormakten USA tog både Cuba, Puerto Rico och Filippinerna från den nedåtgående stormakten Spanien, och då Guam tillhörde Filippinerna åkte ön med ”av bara farten”. 

Bara dagen efter det japanska anfallet på Pearl Harbor på Hawaii december 1941 erövrade japanarna Guam (och i princip hela Sydostasien). Under japanarnas sällsynt hårda ockupation led befolkningen svårt med tvångsarbete, avrättningar, koncentrationsläger, tortyr och tvångs-prostitution, så kallade ”Comfort women”. 1944 återtog USA ön efter mycket hårda strider.  

Efter kriget tillerkändes USA större delen av Mikronesien som ett FN-förvaltningsområde. Under 1960- och 70-talen fick alla dessa sin självständighet förutom Guam. Dessa stater – Palau, De förenade mikronesiska staterna och Marshall-öarna – har idag en röst i FN, men de är helt beroende ekonomiskt av USA för sin överlevnad. Marianerna, emellertid, valde att bli amerikansk koloni, med tanke på alla sociala förmåner/bidrag detta innebar. Priset de fick/får betala är närvaron av amerikanska militärbaser, framför allt i Marshallöarna där USA brände av ett stort antal atom- och vätebomber på Bikini-atollen under flera årtionden. På världens största atoll, Kwajaleen-atollen, har USA en stor radar- och raketstation. Jag har seglat till alla dessa öar och atoller, och här finns mycket att berätta.  

Men Guam förblev, som nämnts, en koloni och USA har stora armé – flyg- och flottstyrkor förlagda där; av öns totala yta äger USA:s Pentagon en tredjedel. På grund av problemen på den japanska ön Okinawa, där invånarna kraftigt protesterar mot de amerikanska truppernas närvaro, har Pentagon börjat förflytta tusentals soldater till Guam. Skulle krig utbryta mellan Kina och USA, troligtvis över Taiwan eller Sydkinesiska sjön, är de amerikanska styrkorna och installationerna på ön ett troligt första mål för kinesiska robotar.  

Turismen är, förutom de intäkter som de amerikanska baserna genererar, en stor inkomstkälla, se foton. Ön är populär bland japaner – 75 % av alla turister – då Guam ligger mycket närmare Japan än Hawaii. Befolkningen på Guam är blandad. Förutom de ursprungliga invånarna, Chamorros, är det en blandning av japanska, filippinska, koreanska och kinesiska invånare, endast en liten del är vita.  

Guam ligger nära det djupaste stället på jorden, Marianagraven ca 11 500 meter djup. Öns högsta berg/kulle ligger på drygt 400 meters höjd. Men, om man räknar med att basen på kullen ligger i graven, skulle den bli världens högsta berg med 11 500 meter över havet. Det finns naturligtvis personer på Guam som vurmar för antingen självständighet, att bli en amerikansk delstat eller åtminstone få tillhöra delstaten Hawaii. Dessa önskemål är inget som USA ens vill diskutera, med tanke på öns strategiska läge och de militära installationerna där.  

1972 hittades den japanske soldaten Yokoi Shoichi (1915 – 1997) i en otillgänglig del av ön. Där hade han gömt sig i djungeln ända sedan 1944. Han var skräddare som inkallats och som sergeant i den kejserliga japanska armén blev han stationerad på Guam. När amerikanarna invaderade och erövrade Guam var det flera japanska soldater – 1945 var det ca 130 soldater – som gömde sig i öns djungler under flera år; att kapitulera var det aldrig tal om. Hellre döden än vanäran att bli tagen levande. Yokoi var den sista att ”fångas” efter att ha hållit sig undan i 28 år. När de två männen, som av en slump överraskat honom fiskandes, överbemannat honom bad han att få bli dödad. 

Yokois fascinerande historia att överleva så många år i djungeln blev en världsnyhet. En annan soldat som ”hittades!” i Filippinerna hade vägrat att ge sig, såvida inte hans befäl gav order att kapitulera. Efter efterforskningar fann man befälet, nu en äldre man, i Japan och flög ner honom Filipinerna och gav ordern. 

Yokoi hade gömt sig tillsammans med två andra soldater. Dessa hade dock flera år innan avlidit, troligtvis av svält. Kläderna han bar hade han tillverkat själv (han var ju skräddare) av hibiscusfibrer som han vävt och sytt ihop. Han hade livnärt sig på räkor, fisk, råttor, vildsvin, kokosnötter, brödfrukt och papaya. Yokoi hade byggt en liten koja och rörde sig under dagtid endast i den täta djungelvegetationen eller under mörker. När han hittades visste han att kriget tagit slut redan 1952 men inte vågat lämna sitt gömställe. Han visste t o m att det var 1972, han hade räknat månens rörelser.  Det som höll honom vid liv var hans vilja att överleva, sin tro på sig själv och att som soldat i den kejserliga armén att inte kapitulera. Yukois prestationer visar på människans uppfinnesrikedom och vilja att överleva. 

Han återvände till Japan som en hjälte, men hade svårt att anpassa sig till den moderna världen. När han intervjuades i Tokyo av ett stort uppbåd av media var han minst sagt obekväm och hade svårt att svara på alla frågor. Hans första mening var: “It is with much embarrassment that I return”. 

En av hans släktningar förklarade att Yokoi var som en främling i det moderna Japan. Men hans popularitet växte och han vande sig vid mediauppvaktningen och blev ofta inbjuden till intervjuer, framträdanden i tv och föredrag. Han skrev till och med en bok som blev en best-seller. En av hans största önskan var att få träffa kejsaren. Han fick visserligen inte träffa Hirohito (som dog 1989) men 1991 fick han träffa kejsare Akihito i kejsarpalatset. Överväldigad av mötet utbrast han: ”Your Majesties, I have returned home. I deeply regret that I could not serve you well. The world has certainly changed, but my determination to serve you will never change”. På ålderns höst blev ha ofta nostalgisk och återvände flera gånger till Guam.  Han avled 1997, 82 år gammal.  

Senare tids tolkning av Yokois erfarenheter på Guam visar på en man som kämpade först att överleva i Guams djungler till en man som kämpade för att anpassa sig till det moderna samhället. Han hälsades som en hjälte men vissa ifrågasatte och kritiserade hans lojalitet till de japanska krigsansträngningarna. Dessa frågeställningar verkar på mig lite ”Woke” eller politiskt korrekt. Men, man kan kanske hävda att det andra världskriget inte slutade 1945, utan 1972 när Yokoi kapitulerade.