I flera decennier har jag som konsult eller allmän samhällsbrukare tyckt mig ha haft anledning att bekymra mig över hur taffligt Sverige styrs – och då har jag inte ens haft en aning om det numera omtalade trådbyteståget (bilden) som specialbyggdes år 1990 av svenska staten för att snabba på bytena av kontaktledningar men nu inte kan användas eftersom olika statliga tågmyndigheter inte kan komma överens om vad upphandlingsreglerna stipulerar. ”Var man än sticker ned ett finger i den offentliga förvaltningen så luktar det skit när man tar upp det” har jag, på intuitiva grunder och utan mycket till bevis, sagt åt alla som orkat lyssna. Låt mig ge några exempel ur den rika skatt av självbelåten inkompetens som jag menar utmärker våra politiska härskare och deras vasaller i byråkratin.

Det sägs att de muslimska invandrarna indelar sig i två grupper: de som vill integrera sig och jobbar och betalar skatt samt de som är till besvär och Sverige helst skulle vilja vara utan. Jag har sedan några månader försökt få reda på hur många som finns av varje sort och hur man kan känna igen dem. Men jag får inget svar. Folk i allmänhet bara gissar. Myndigheterna vet inte eller vill inte svara, kanske för att det anses kränkande att registrera muslimer som hellre vill döda judar än gå på SFI trots att sådan information borde vara nyttig exempelvis på Migrationsverket.

Igår skrev jag en fräckis med desinformationsvarning. Utan stöd av någon forskning påstod jag att sociala myndigheter som tvångsmässigt omhändertar barn (”kidnappar” enligt muslimskt språkbruk) inte lyckas bättre med att uppfostra barnen än vad pappor från Mellanöstern åstadkommer med traditionell muslimsk uppfostran, det vill säga våld.

Döm om min förvåning när GöteborgsPosten med vändande post rapporterar att staten genom en särskild utredare upptäckt samma sak (fast det tagit några år):

Vården av barn placerade i familjehem eller på institution brister på alla områden – och har gjort så i många år. Det säger regeringens särskilda utredare Carina Ohlsson, som anklagar tidigare regeringar för att ha försummat sitt ansvar.
– Allt pekar åt fel håll, säger hon… Vården av barn placerade i familjehem eller på institution brister på alla områden – och har gjort så i många år… Unga i samhällsvård är kraftigt överrepresenterade vad gäller kriminalitet, hemlöshet, arbetslöshet och psykisk ohälsa. Rapporterna om allvarliga brister har varit återkommande i många år, ändå har det fortgått.

Detta svenska syndrom, alltså offentlig inkompetens på högsta styrande och administrerande nivå, uppenbarade sig tydligare än vanligt under coronapandemin. Jag förde själv en kampanj mot landstingsregionerna som hellre gav potentiellt dödande morfin än läkemedlet syrgas till smittade gamla människor i äldrevården, till exempel här.

Sedan följde en statlig utredning som snart kom fram till ungefär samma sak. Dagens Nyheter rapporterar nu att utredningen ledde till lite ståhej bland politikerna – typ snok i myrstack, kan man tänka – och sedan i vanlig ordning bekväm glömska:

Äldreomsorgen skulle bli en valfråga. Så framstod det under pandemin.

Bakgrunden var att coronakommissionens första delbetänkande hade sågat verksamheten skoningslöst… Då, när pandemin pågick som värst, lyssnade partierna. Politikerna hade huggsexa om att göra utspel med förbättringar. Och socialminister Lena Hallengren (S) slog fast att regeringen var ”beredd att göra de satsningar som krävs,” eftersom ”äldreomsorgen behöver det”. Ett drygt år – och en inflations- och energikris – senare var det tyst. Som Anders Tegnell, statsepidemiolog under coronapandemin, nyligen sa till DN nämndes äldrevården inte i valrörelsen 2022: ”Det gjorde mig besviken och förvånad, att vi kunde glömma något så viktigt så fort”.

Jag påstår alltså att detta är den härskande politikerklassens normala modus vivendi. Det beror för det första på att dess medlemmar för det mesta inte kan tänka. De har vuxit upp en i miljö som handlat om korridormygel och maktspel vilket endast delvis ger erfarenheter av verkligheten (som mer gäller att se till att specialbyggda trådbyteståg faktiskt kommer till användning när den rälsbundna infrastrukturen så länge sviktat till följd av bristande politisk handlingskraft).

För det andra bestäms politikerklassens beteende av att medlemmarna inte vill tänka. För att tänka måste man först se, undersöka och betrakta. Men om man redan i förväg, liksom jag, anar att det luktar skit överallt så är det bättre att blunda och hålla fingrarna i styr. Då slipper man få reda på något och då kan man med gott samvete hävda att ”man inte såg det komma”.