Den femte november skrev statsminister Kristersson en upprörd debattartikel i Dagens Nyheter som en känsligare person än jag möjligen skulle anse höll en islamofob ton. Det är inte så att jag blir upprörd om statsministern hänger sig åt islamofobi men det är viktigt att se vad som pågår inför ens ögon. Det handlar om att den självgoda humanitära stormakten Sverige håller på att näpsas för misstänkta brott mot de mänskliga rättigheterna av vad vi diskret brukar betrakta som vildsint muslimskt slödder på gatorna i Baghdad och Teheran. Så här inleds statsministerns artikel:

Sedan 2021 pågår en desinformationskampanj om LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga) mot den svenska socialtjänsten. Anklagelserna handlar framför allt om att Sverige kidnappar barn i muslimska familjer, för att de inte ska tillåtas växa upp med familjens religion.

För de allra flesta är det uppenbar desinformation. Svensk socialtjänst kidnappar inte barn, varken muslimska eller andra. Ändå har kampanjen fått stort internationellt genomslag.

För mig är det snarare statsministern än dräggen i Baghdad som kommer med desinformation. Ordet ”kidnappa”, som särskilt tycks kränka den svenska socialtjänsten när anklagelsen slungas hit från Mellanöstern, har ingen särskild juridisk definition utan kan jämställas ungefär med formuleringen ”tvångsmässigt omhänderta” vilket är på pricken vad socialtjänsten enligt lag ska göra med barn om den på någon grund som den finner tillräckligt övertygande tror att detta vore nyttigt för barnen. Det står så i LVU:s första paragraf:

Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom ska göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453). Insatserna ska präglas av respekt för den unges människovärde och integritet. Den som är under 18 år ska dock beredas vård enligt denna lag, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv.

Det betyder att om den unge inte gillar idén att bli omhändertagen så går det lika bra för socialtjänsten att göra det med våld. ”Vadå?” säger socialtjänsten harmset, ”det står ju i lagen och beslutet fastställs av domstol så det kan väl inte vara kidnappning!” Det kan det faktiskt, framför allt om bedömningen görs av några andra domstolar än den svenska välfärdsstatens egna, till exempel en nyinflyttad nysvensk irakisk pappa som anser att örfilar är lämpliga metoder att få sina barn att veta hut.Vad sådana här fall egentligen handlar om är kulturstrider. Här slits den förljugna svenska tesen om kulturernas lika värde obetvingligt sönder. Kulturerna är inte ett dugg likvärdiga enligt proposition 1975:26 som lika enhälligt som enfaldigt antogs av en enig riksdag. Det är den svenska statens tyckande som gäller och om det skulle behövas så använder den sin våldsapparat till vad pappan anser vara att kidnappa den olydige sonen för att han ska slippa muslimsk fostran (och i stället under den svenska statens överinseende gradvis förfalla till ungdomsbrottslighet vilket är den överraskningsfria utvecklingen för barn som omhändertas).

Att det egentligen handlar om ett kulturkrig framgår också något som jag fått mig berättat flera gånger, nämligen att den irakiske pappans Sverigefödda barn, som till skillnad från pappan lärt sig den svenska offentliga maktens koder, hotar pappan med att orosanmäla honom till socialen om han bråkar om att ungarna dealar lite hasch på kvällarna. Så gör den svenska socialstaten invandrarpappor hjälplösa och hatiska mot sitt nya värdland. Inte konstigt om de brer på lite extra när de ska förklara för journalister från Baghdad om hur det går till i Sverige.

Man behöver inte ha någon särskild sympati för muslimer för att begripa att vad Kristersson med chauvinistisk självgodhet kallar ”den farliga LVU-kampanjen” i själva verket handlar om att till och med muslimer någon gång kan ha rätt även om det kan bära emot för en äktsvensk att erkänna det.

Sverige skulle klara sig bättre om vi öppnade ögonen för de kulturkrockar politiken har skapat i stället för att förneka dem och skylla muslimernas problem på trångboddhet och personalbrist inom välfärdsapparaten. Vi vet vad vår självbelåtna attityd leder till. Den leder till att vi inte upptäcker vad som sker omkring oss eller, på politikerspråk, att ”vi inte ser det komma”.