I tretton år har högerpartiet Tories regerat i Storbritannien. Men hur har detta parti, Thatchers arvtagare, använt denna tid? Låga skatter, låga bidrag, nollinvandring, miljöförstöring, Brexit? Har Storbritannien blivit ett kapitalistiskt helvete? Eller ett kapitalistiskt paradis?  

Ingendera. Storbritannien omtalas som Europas sjuke man. I hård konkurrens, men ändå. Idag är Storbritannien knappt rikare än USA:s fattigaste delstater. Landet lamslås av strejker. Missnöjet sprider sig, och torypartiet förväntas krascha i nästa val.  

Vänstern förklarar gärna Storbritanniens problem med högerpolitik. Men Tories har inte bedrivit någon sådan. Statens andel av BNP ökade redan innan Covid, då den sköt i höjden, men är fortfarande hög. Idag är den brittiska staten i absoluta tal 60% större än den var under Tony Blair. Skattetrycket är det högsta sedan andra världskriget, och trots det räcker inte pengarna. Särskilt sjukvården kräver ständigt mer resurser, och en sjundedel av befolkningen står i kö. Statsskulden har fördubblats från 1000 till 2000 miljarder pund. Flera svindyra projekt har bedrivits, bland annat höghastighetsbanan HS2, corona-nedstängningen, och ”Net Zero,” syftat till att nå nollutsläpp år 2050. Invandringen är också stor – över 600 000 människor kom till landet förra året.  

Det är tydligt att Storbritannien har problem. Men problemet är att torypartiet lovat allt till alla, och levererat genom att flytta runt pengar från det ena hörnet av landet till det andra, och sedan tillbaka igen. Beskattningens pyramidspel har växt, och hålen har täckts med lån. Brexit har till viss del bidragit, men de flesta problem är självförvållade. 

Detta beteende är inte unikt för Torypartiet. Snarare så är det typiskt för västvärldens högerpartier. Visst finns en retorik om att krympa staten och istället låta folket bestämma hur deras pengar ska spenderas, men man låter det stanna där. Här i Sverige gjorde Reinfeldt bara minimala ändringar i skattetryck och statens andel av resurserna, och det finns inga tecken på att Kristersson kommer att åstadkomma mer. Till deras försvar så bör det sägas att även små nedskärningar möter hårt motstånd.   

I praktiken är Storbritannien idag längre till vänster än det var under Tony Blair, längre än landet varit åtminstone sedan 70-talet. Storbritanniens problem är socialismens problem. Men socialismen har införts av torypartiet. Det är svårt att se någon annan förklaring bakom detta beteende annat än populism. I tretton år har tories ägnat sig åt att köpa röster, och undvikit svåra och halvsvåra beslut. Eller snarare, man har tagit beslut men lämnat utförandet åt framtiden. Tretton år är imponerande lång tid att behålla makten, men man har uppnått det genom att offra den faktiska politiken. Makten har varit viktigare än resultaten.  

Storbritannien sitter i fällan. I vanliga fall är lösningen på den vänsterpolitik som Tories har bedrivit högerpolitik. Så är det förvisso nu också. Men vem kan bedriva denna politik? De brittiska väljarna har berövats ett val, eftersom det i praktiken inte finns något högerparti i landet. Tories enda konkurrent om makten är Labour, ett klassiskt vänsterparti som nu går mot jordskredsseger. Det låter högst optimistiskt att tro att dessa ska bedriva den plågsamt ansvarsfulla högerpolitik som krävs när inte ens högerpartiet klarade det. Men inte heller kommer Labour att kunna hålla sina vallöften, då landet inte kan ta sig längre vänsterut utan att falla i bitar. Labour kan inte göra slut på Torypartiets ”snålhet” då någon sådan inte existerar.  

Genom sina misslyckade tretton år vid makten har Tories kombinerat högerretorik och vänsterpolitik. På så vis har högern fått skulden för vänsterpolitiken, vilket knappast är förvånande med tanke på att de själva genomdrivit den.