Styrkan i bråket om koranbränningarna har inte bara tagit vanliga svenskar som gillar yttrandefriheten på sängen utan även regeringen, som torkar svettpärlor ur pannan och delar ut tilläggsdirektiv till åtminstone en statlig kommitté som ska utreda vad vi egentligen menar med den yttrandefrihet som Sverige var först i världen med att införa år 1766 och som finns inskriven i regeringsformen av år 1974. Den borde senast då ha uttolkats i detalj.

Men det blev inte så utan vi tvivlar fortfarande på våra avsikter. Vi skulle kunna säga om korangrälet ungefär som Stefan Löfven sa om gängkriminaliteten, nämligen att han ”inte såg det komma”. Vi hade ingen aning om hur mycket besvär det skulle bli av att Paludan vid påsken förra året började sätta eld på koraner runt om i Sverige.

Jag tror att detta beror på att Sverige är ett filosofiskt jungfruligt och oskuldsfullt land. Vi tror till exempel att vi vet allt och inte behöver lära oss något om mänskliga friheter dit yttrandefriheten hör. Vi har aldrig besvärat oss med att fundera över varför yttrandefriheten, till exempel rätten att bränna koraner eller skriva pamfletter om regentens eventuella korruption, faktiskt har tillkommit. Därför ska jag förklara vad jag tror att jag har begripit.

Yttrandefriheten liksom de andra ursprungliga friheterna, till exempel äganderätten och näringsfriheten, är – till skillnad från 1948 års FN-friheter såsom den internationella semesterersättningen – intimt förknippade med demokratin som metod att tillsätta den nödvändiga överheten, således genom val. Det stora problem som systemkonstruktörerna, i huvudsak USA:s Founding Fathers, funderade över var hur man skulle förhindra att den valda överheten tog för mycket makt och gjorde sig till tyranner. Där kom yttrandefriheten in som ett oundgängligt komplement till folkvalet. Tanken var att folket skulle få kontroll över sina valda ombuden om ombuden inte kunde sätta munkavle på folket. Yttrandefriheten är alltså ett vapen och maktinstrument som folket i en demokrati kan använda för att hålla sin egen valda överhet på plats.

Koranbränningarna som åsiktsmanifestation passar inte in i det mönstret. Paludans syfte var, enligt vad han sagt, inte att uppmärksamma olämpligt beteende hos den svenska överheten utan att väcka en insikt hos svenska folket om islams oförenlighet med svenska normer så att folket, i sin tur, med demokratiska metoder skulle förmå överheten att använda svenska statens maktmedel för att ta itu med de problem som islam medför i Sverige.

Budskapet från det svenska folket till dess överhet har rimligtvis gått fram vare sig det beror på Paludan eller inte. Men här inträder i verkligheten en komplikation. Den svenska överheten är pressad från (minst) två håll, dels från uppdragsgivarna, det vill säga det egna folket som är synnerligen fredligt, dels från betydligt mer aggressiva och stridslystna muslimer. Så vad ska den svenska regeringen göra?

En strategi vore att i demokratisk ordning följa regeringsformens regler om yttrandefrihet och låta vem som helst bränna koraner men då riskera upptrappade terrorhandlingar från världens muslimer. Om muslimer spränger bomber i Sverige till dess att regeringen får stopp på svenska koranbrännare har det klargjorts att yttrandefriheten i den ursprungliga meningen inte längre gäller. Man vet också vem som bestämmer i vårt land och det är inte medborgarna och ej heller dessas politiska ombud utan muslimer som förväntas anställa repressalier av fjärde graden på en femgradig skala. Detta är inget enkelt spörsmål. Det går att begripa varför regeringen skjuter beslut framför sig genom att förlänga utredningar.

I grunden handlar det om en konflikt mellan två kulturer, den västerländska och den muslimska, där bara den västerländska till sin stolthet men också smärta håller sig med sådant som demokrati och yttrandefrihet. Sådana demokratiska regler lägger band på vad västerlandet kan tillåta sig. Konflikten mellan de två civilisationerna är därför asymmetrisk. Muslimerna har möjligen konstitutionella hinder mot ett starkt engagemang i denna fråga dessa hinder är för en svensk som jag svåra att upptäcka. Våra egna i det demokratiska systemet grundade hämningar är emellertid uppenbara.

Muslimerna har ingen motsvarighet. Världens viktigaste muslimska samarbetsorganisation Organisation of Islamic Cooperation (OIC) – ett slags FN för muslimer – består av 57 nationer som står stridslystet hotande mot Sverige (som genom omständigheternas spel just nu hamnat i fokus för deras enhälliga ilska). 1990 antog OIC Kairodeklarationen som en muslimsk motsvarighet, det vill säga ett på Koranen grundat dokument, till FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter. Deklarationen reviderades senare men FN:s mänskliga rättigheter har aldrig kommit med.

Vid ett extrainsatt möte i slutet av juli antog OIC en resolution som starkt fördömer koranbränningar i Sverige och Danmark. Nästan hälften av medlemmarna kom till Stockholm för att tala med Sverige utrikesminister.

En anmärkningsvärt förhållande i denna asymmetri – där kampen alltså inte står mellan länder utan mellan kulturer eller civilisationer – är att muslimerna är eniga och öppet manifesterar sin enighet. Till skillnad från hos oss i västerlandet skapar korankrisen inga inre konflikter mellan olika muslimer eller muslimska länder. Snarare svetsas de samman. Ledarna använder situationen i sin inrikespolitik. Till exempel utmålas Sverige som en fiende och en orsak till olika länders inre problem. Världen idag skriver:

Ayatolla Ali Khamenei, Irans högsta andlige och politiske ledare, anklagar Sveriges regering för att ha förklarat krig mot den muslimska världen. Detta på grund av de uppmärksammade koranbränningarna… Han hävdar vidare att den svenska regeringen intagit en krigsställning gentemot den muslimska världen och ”väckt vrede och fiendskap” i alla muslimska länder.

Någon motsvarande sammanhållning till Sveriges stöd finns inte bland de västerländska länderna. Vår kulturkrets ägnar sig inte åt civilisationskrig. Men sådana kan tänkas. I ett civilisationskrig slåss man med fanatiska bombterrorister, inte med haubitsar. För trettio år sedan publicerade den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington den uppmärksammade skriften Civilisationernas kamp. Kanske är vi där nu, i varje fall om ayatollan får bestämma. Fantasin går fortare än historien.