(Integr·­at·ion substantiv ~en ~er 1 samman­förande till en helhet; spec. om hjälp till nya svenskar att komma in i det svenska sam­hället /SAOL/).

Detta är ett mycket populärt begrepp. Det används fortfarande högtidligt också av förståndiga personer som annars frimodigt kan kritisera invandringen och med denna förenade företeelser, så gör t.ex.Paulina Neuding i fredagens SvD: ”Och regeringen behöver utforma en politik för att människor som har sökt sig hit men som inte kan eller vill integreras lämnar landet.”

Underförstått är alltså att invandrare bör och kan integreras och att detta är nödvändigt och normalt.

Så var det också en gång, under de första årtiondena efter kriget. I Seppan beskrivs hur en arbetsplats och en liten ort kunde vara befolkade av många folkslag som av krig och andra orsaker stötts ut från sina hemländer.

Efter några år hade de flesta så väl funnit en plats i den tidens svenska samhälle att de blivit nästan osynliga, inte stack av från den inhemska majoriteten. Också i dagen Sverige kan många ha liknande erfarenheter. Det är antagligen t.o.m. lättare för en finne att nu etablera sig än under de år då tiotusentals av dem sökte sig hit. Detsamma kan gälla för en välutbildad indier, t.ex. en dataingenjör.

Men när man talar om behovet av och svårigheten att åstadkomma integration är det inte dem man tänker på. Det är de hundratusentals outbildade utomeuropeiska invandrare som bor i de s.k. utsatta områdena och som under åratal är arbetslösa, eller ofta värre än så: som medvetet ställer sig utanför arbetsmarknaden och försörjer sig genom att skaffa många barn eller gör olika slags olagliga affärer. Det är den senare kategorin som Paulina Neuding syftar på. Och de flesta är väl eniga med henne.

Men hur skall de avgränsas? Och hur skall de fås att lämna landet? De trivs ju här, på sitt sätt. Och framförallt: vem säger att de flesta av dem någonsin har velat eller någonsin kommer att vilja bli integrerade? Och de är så många, och har varit här så länge att de bildat organisationer som värnar om att de skall få fortsätta att leva som de vill, dvs ointegrerade.

Dessutom, och allra viktigast, deras situation är ett resultat av att sju partier – medvetet – har dolt den misslyckade invandringspolitiken genom ett ständigt mässande om att allt skall bli bra när integrationen har börjat fungera bättre.

Ändå har erfarenheten visat att när arbetsvilliga invandrare från europeiska länder, eller välutbildade självgående arbetssökande från annat håll etablerar sig, behövs inte någon integrationspolitik. Integrationen går av sig själv.

När inte dessa förutsättningar finns är integrationen omöjlig. Politikerna kan inget göra.

Detta har våra politiker vetat under flera decennier, allt sedan de första efterkrigsårtiondenas arbetskraftsinvandring ersatts av asylinvandringen.

Men de har inte velat erkänna sin handfallenhet – därför att en politiker får inte vara handfallen. Numera är de flesta partier också beroende av röster från dessa ointegrerade. Inget av de sju partierna kommer att vilja använda de hårdhänta medel som eventuellt skulle kunna tvinga fram en bättre integrering.

Men de kommer, skamlöst nog, att fortsätta tala om behovet av en bättre integrering – utan att kunna göra något för att förbättra den.

Detta innebär också att kvinnor kommer att ramla från balkonger i de utsatta områdenas hus, att invandrarungdomar – eller –barn – kommer att fortsätta att skjuta varandra och andra, att överfallsvåldtäkterna kommer att vara kvar på en hög nivå, att svenskar som haft oturen att råka vara i minoritet kommer att fortsatt förtryckas i skolan, att knarkfinansierade maffiaorganisationer kommer att växa sig allt starkare och att politikerna, framförallt lokalt, kommer att bli allt mer beroende av dessa gangsterorganisationer.

Varsågod och skölj.