I boken ”Inställd apokalyps” skriver den tidigare miljöaktivisten och numera FN-experten Michael Shellenberger om den urspårade miljörörelsen. Samtidigt som den blåser upp problem till apokalyptiska proportioner, tror den sig finna lösningar i enkla symbolhandlingar. Ett exempel är korståget mot plasten.  

Många minns säkert hur sugrör av plast uppmärksammandes som ett allvarligt miljöproblem. Vi fick lära oss att dricka läsk med papprör för att inte smutsa ner världshaven. I samma veva infördes plastpåseskatt och engångsartiklar fick bara tillverkas i naturmaterial som trä eller papper. Åtgärderna hade troligtvis ingen mätbar effekt på miljön, men lindrade vår miljöångest.  

Att just sugrören hamnade i frontlinjen beror på ett viralt videoklipp från 2015, där marinbiologen Christine Figgener filmade hur ett föremål med tång avlägsnades ur näsan på en havssköldpadda. Föremålet visar sig vara ett plastsugrör. Det 8 minuter långa klippet är mycket obehagligt och ingenting för känsliga.  

Klippet blev snabbt viralt och upprörde en hel värld. Sugrör av plast totalförbjöds i Seattle, San Francisco och på inflytelserika företag som Starbucks och American Airlines. Övriga företag och restaurangkedjor följde efter för att inte hamna på efterkälken i miljöarbetet. 

Idag beklagar Christine Figgener att sugröret fick sån enorm uppmärksamhet, och menar att det distraherade oss från att ta itu med de verkliga problemen. 

Ett verkligt problem är förstås att miljontals ton plast hamnar i havet och tar livet av stora mängder djur. Vilket till stor del beror på att sopor skickas kors och tvärs över jordklotet, gärna till outvecklade länder som Filippinerna eller Vietnam. Det är svårt att tänka sig en annan lösning än en globalt förbättrad sophantering. Hur det ska lösas praktiskt vet jag inte, men om FN kan tvinga medlemsstaterna att räkna koldioxidmolekyler borde man kunna tvinga dem att ta hand om sina egna sopor. 

Enligt miljörörelsen tar det tusentals år för polystyrenplast att brytas ner och man föreställer sig enorma plastöar som flyter omkring på världshaven. Inga sådana ”öar” har dock hittats i verkligheten. Ett forskarteam gjorde 24 jordenruntresor mellan 2007 och 2013, och beräknade den totala mängden ytnära plast till 0,1 procent av den årliga världsproduktionen. Mängden mikroplaster var hundra gånger mindre än väntat. Så vart hade all plast tagit vägen? Har den hämtats upp av utomjordingar, eller är det trots allt möjligt att bryta ner plast naturligt? Om inte biologiskt så kanske fysikaliskt? Försök har visat att ultraviolett strålning kan omvandla polystyren till organiskt kol och koldioxid. En annan förklaring är att plaster som inlemmas i biologiska system förr eller senare hamnar på bottnen och bäddas in i sedimenten. Även om problemen fortfarande är gigantiska, är de inte apokalyptiska. 

Största problemet med ersättningsmaterial för plast är att de inte är lika bra. Inte ens från miljösynpunkt. För att göra papperspåsar eller engångsbestick av trä måste man hugga ner skog. Biologiskt nedbrytbar plast från exempelvis majs, tar i anspråk värdefull jordbruksmark. Vanlig plast tillverkas av restprodukter från oljeindustrin och kräver ingen ökad markanvändning. Pappersbruken slukar stora mängder energi och ger större koldioxidavtryck än plasten. En shoppingkasse i bomull förbrukar så mycket vatten under tillverkningsprocessen att den måste användas tusentals gånger för att bli miljösmart. Glasflaskor är både energislukande att producera, och tunga och dyra att transportera. 

Även för havssköldpaddorna har plasten inneburit en välsignelse. Ett av de få naturmaterial som kommer i närheten av plastens unika egenskaper är nämligen sköldpaddsskal. Innan plastprodukter tog över marknaden dödades miljontals havssköldpaddor för tillverkning av glasögonbågar, kammar och exklusiva hårspännen. Djuren hettades upp över öppen eld (ibland levande) tills skalet lossnat varefter kropparna kastades tillbaka i vattnet. Om det inte varit för plasten skulle säkert fler arter ha utrotats. 

En annan djurart som möjligtvis har plasten att tacka för sin existens är elefanten. Efterfrågan på elfenben ökade lavinartat under senare delen av 1800-talet, när industrialismen tog fart i USA och den växande borgarklassen efterfrågade fler pianotangenter och biljardklot än någonsin. Den första kommersiellt gångbara plasten (celluloid) uppfanns faktiskt för att ersätta elfenbenet i biljardkloten. Pianoklaviaturer av elfenben tog längre tid att avveckla, men upphörde helt på 1970-talet. 

Det finns flera liknande exempel. Efterfrågan på valrossbetar har till exempel reducerats till noll, och man måste inte längre döda krokodiler för att göra snygga och hållbara handväskor. Den djurgrupp som drabbats hårdast av plastavfall är sjöfåglarna, men inte ens för dem är plasten det största hotet. På grund av dagens hypereffektiva fiskeflotta svälter sjöfåglar som Albatrosser och pingviner helt enkelt ihjäl. 

Enligt Shellenberger måste vi göra tvärt emot vad miljörörelsen lärt oss, och börja betrakta konstgjorda produkter som bättre än naturprodukter. Bara genom att accepterar artificiella material kan vi rädda naturen. Med reservation för brister i vår sophantering, är plast djurens bäste vän.