Igår skrev jag en text om ett mångkulturellt möte jag upplevde för några dagar sedan. Jag har fått ett par mejl från läsare som reagerat mot bilden som illustrerar texten – en nedskräpad gräsmatta – som om nedskräpning är ett mångkulturellt problem. Men det har jag inte påstått. Bilden illustrerar enbart skräpet från den familj som attackerade mig. Däremot är det ett mångkulturellt problem att vi svenskar generellt är mindre villiga att säga ifrån när invandrare skräpar ner än när andra gör det. Jag märker det mycket tydligt när jag går på mina promenader, för medan svenskar med övertygelse kan säga ifrån om en svensk barnfamilj, eller grupp ungdomar, lämnar sitt skräp efter sig så håller de oftast tyst om det gäller en invandrarfamilj.

Det är lätt att uppfatta det som feghet, men jag vill gärna ta resonemanget ett steg längre. Under decennier har vi svenskar formligen bombarderats med anklagelser om rasism, i de allra flesta fall grundlöst och på helt absurda grunder. Det finns hur många exempel som helst och jag har själv råkat ut för det vid flera tillfällen, till exempel när jag har sagt åt barn att inte kasta sten på dem och när jag vägrat låta folk gå förbi i kön på Ica. En gång blev jag till och med kallad rasist av en man som tagit sig för att parkera på min hyrda parkering. När jag bad honom flytta sin bil skrek han att jag inte bara var ”rasist” utan även ”hora”.

Det är ingen slump att så många invandrare väljer att ta all kritik – även rättmätig sådan – som rasism. De har ju blivit itutade ända sedan de steg över gränsen att svenska folket är rasister och att det svenska samhället diskriminerar dem. Politiker, journalister, myndighetspersoner, kändisar – det är en hel drös människor som helt utan orsak satt en rasiststämpel på vanliga, skötsamma medborgare, allt för att de själva ska kunna slå sig för bröstet som goda och toleranta. Inte undra på då att vanligt folk drar sig för att säga till på skarpen när en invandrare beter sig illa.

Det har också visat sig att det finns ett enormt våldskapital i många invandrargrupper. Hur gärna ovan nämnda tyckare än vill släta över, och försäkra oss att våldet ”nästan aldrig” drabbar oskyldiga så vet vi att det inte är sant. Nu senast sköts en kvinna i benet under en skottlossning i Farsta, så hur ska folk våga ingripa om det verkligen händer något? De flesta av oss – inklusive jag själv – sätter mitt eget och min familjs liv före en okänd människas, oavsett hur mycket hjälp den människan behöver. Eftersom det grova våldet idag har slagsida just mot mångkulturen väljer säkert de flesta att se bort hellre än riskera att komma i vägen för en kniv eller en kula.

Så nej, nedskräpning är inte ett specifikt mångkulturellt problem. Men de grundlösa rasismanklagelserna, våldet och den allmänna otryggheten är det och det problemet har gjort att invandrare, som vägrar anpassa sig, kan gå på i ullstrumporna utan att det blir några konsekvenser. Och eftersom de styrande inte verkar inse det, och därför inte på allvar gör något åt saken, kommer det bara att bli värre. Frågan är bara hur det ska sluta.