För ett par år sedan skrev jag om Horndalseffekten: Detta begrepp blev känt i början på sextiotalet då Erik Lundberg publicerade sin bok Produktivitet och räntabilitet. Han hade gjort ett intressant fynd. Järnbruket i Horndal hade inte investerat något under ett femtontal år, men ändå ökat produktionen, och därmed produktiviteten, med 2 – 3 procent per år. Det var ett mycket väsentligt fynd, viktigare än man då förstod.  

Jag beklagade att det lärande på arbetet som begreppet handlar om på många sätt motarbetades, också av ekonomer som borde veta bättre. Villy Bergström pläderade t.ex. för löntagarfonder, dvs en onödig byråkrati som skulle hindra det spontana lärandet inom alla sina underställda företag.  

Men centralbyråkrati breder ut sig överallt, främst förstås inom den offentliga sektorn, men också inom den privata sektor som utsätts för allt mer regleringar – t.ex. för att gynna miljön. 

Dessa skador på näringsliv och offentlig sektor är lätta att se – men också det politiska livet och mentaliteten – kulturen – i hela samhället påverkas. 

Varför förlorar svensk ekonomi nästan ingen produktion på grund av strejker? Varför accepteras valresultat som tillförlitliga och rättvisa och varför ifrågasätts inte motståndarens goda vilja (i allmänhet, på senaste tiden har det funnits exempel på motsatsen, exempel som regisserats från högsta politiskt håll, främst av Magdalena Andersson.) 

Man behöver inte blicka långt eller söka länge för att finna exempel på motsatsen. 

Frankrike har länge plågats av gatustrider, först utlysta av de gula västarna  och senast av motståndarna till Macronregeringens förslag om att höja pensionsåldern från 62 till 64 år – och städa upp bland nu befintliga över fyrtio olika pensionssystem. (Denna artikel av Jan-Olof Bengtsson är mycket bra. Läs den!) 

Det Frankrike redan är… kommer Sverige sannolikt att bli. I korthet förklaras vardagslivet liksom det politiska livet här av en fortfarande förhärskande stor tillit medborgarna emellan och mellan dem och politikerna. 

Denna tillit finns nästan inte alls i Frankrike. Tvärtom uttryckte gula västarnas demonstrationer och andra av deras opinionsyttringar just misstro mot politikerna och en ovilja att lita på deras ord. Detsamma gäller de aktuella protesterna mot ett nytt pensionssystem. 

Detta är en reaktion mot ett överstyrt samhälle. När byråkratin blir för stor, när regelverket som styr den enskilde gör att han inte tycker sig kunna styra sitt liv och när beslut om förändringar endast kan fattas på högsta nivå, blir resultatet att medborgaren känner sig maktlös. I det läget har den enskilde två möjliga strategier: att resignera och acceptera läget – eller att försöka välta det över ända. Den i en demokrati tänkta möjligheten att nå förändring nedifrån genom att påverka partierna och med hjälp av dem påverka parlament och regering verkar omöjlig. Det enda effektiva, till buds stående, tror man, är att ta till gatan och använda sig av tillräckligt stora och våldsamma protester. 

Men tilltro till eller brist på tilltro till det politiska systemet handlar inte bara om den enskildes beroende av eller frihet från politiken. Politikens effektivitet är väl så viktig. Levererar systemet, kan det uppfylla sina uttalade och outtalade löften eller inte? I Frankrike är det mycket tal om köpkraften – le pouvoir d´ achat. Det är inte att undra på. 

Frankrike är grönt i den vänstra och svart i den högra bilden. 

Sverige rött, Frankrike blått i båda bilderna. 

(Bilderna hämtade från Teknikföretagen.) 

I genomsnitt har Sverige och USA vuxit närmare en procentenhet per år snabbare än Frankrike och Tyskland under de senaste dryga 20 åren. 

Den svenska ekonomin har alltså presterat mycket bättre än Frankrikes under senare år. Det har, tror jag, varit mycket betydelsefullt för det rådande lugnat i Sverige, vilket märks på det stigande missnöjet nu när inflationen ätit upp en stor del av den tillväxt som tidigare skett. Den franska ekonomin svaga prestationsförmåga förklarar mycket av missnöjet i landet. 

Och överreglerandet missgynnar alltså den enskilde på två sätt: han blir mer bunden, mer handlingsoförmögen – och han blir fattigare. 

Alltså: Den svenske medborgarens välfärd hotas från två håll: fortsätter byråkratiseringen blir hans vardag förkrympt och på sikt skadas ekonomin så att han också blir fattigare. 

Minskar lärarens, läkarens och alla andras frihet på jobbet därför att de kommer att styras av allt fler regler, formulerade av byråkrater som inte känner till verksamheternas vardag – då blir jobben tråkigare, arbetet långsammare och ineffektivare, Sveriges ekonomi försvagas och vi blir fattigare.  

Och vem kan fortsätta att ha tillit till ett sådant system? Då kommer också våra gator att fyllas av våldsamma Manifs – manifestationer. 

Bilden av Frankrike är numera ganska mörk. Kanske har många glömt Frankrike så som det länge tedde sig under den första efterkrigstiden, fram till 1968. Då var Frankrike ekonomiskt framgångsrikt, politiskt djärvt och självständigt och kulturellt avundsvärt. I så fall är det läge för en repetitionskurs- SvT tillhandhåller en. Den heter Bardot. 

(Jag hoppas att läsaren står ut med att jag uttryckt mig positivt också om Sverige.)