Jag har nyss fyllt 84 år. Livet, ibland ledsamt och stundom lite roligt, var länge något slags projekt som skulle drivas framåt i hård fart. Varje avslutad ansträngning födde en självgod belåtenhet. Den räckte inte så länge, förstås, varefter nästa uppgift tacklades med frisk energi.  

Det går inte längre. Jag brukar kunna hålla farten uppe fram till lunch. Sedan säckar jag ihop och tvingas ta det lugnt resten av dagen. Denna brist i energiflödet dök upp för ett par, tre år sedan. Kanske fanns det antydningar tidigare, men de var så svaga att jag lyckade blunda inför dem. 

Också mentalt har jag blivit förändrad. Visst kan jag uppröras ibland – det känner DGS läsare till – men det går fort över. Ofta har jag lätt att förstå också meningsmotståndares ståndpunkter, och varför de har fastnat just för dem. Jag har fått något slags ålderdomens mildhet, även om jag oftast döljer den väl. 

Nyss skickade jag ett mejl till en granne: ”Hoppas huvudvärken och de andra sjukdomsyttringarna håller på att ge med sig. Jag hörde nyss något mycket roande och sympatiskt. Jag blev helt överraskad. Det var en intervju med Jan Guillou som jag alltid haft mycket svårt för. Nu visade det sig att han blivit en humoristisk, självironisk äldre man. Han har blivit sympatisk! Lyssna om du inte redan hört intervjun – och om du orkar.”  

I intervjun, av Sveriges Radio rubricerad ”Mitt uppdrag är slutfört” recenserar Guillou sitt skrivande med distans och självironi. Han ger uttryck för en tidigare – när jag för länge sedan läste honom – okänd vidsyn och självironi. Han är några år yngre än jag. Han har blivit så gammal att han kan bekymra sig över att råka ut för Jan Myrdals öde: att skriva allt sämre under de sista tio åren, utan att vara medveten om det. Jan Guillous hustru är förläggare, vilket kommer att rädda honom, säger han. Hon kommer att stoppa honom när det blir nödvändigt. 

Jag undrar om det kommer att låta sig göra. Jan Guillou skriver fortfarande ledigt och flytande (finner jag när jag söker upp hans kolumner, se nedan!), men allt pratigare. Pratigheten är också ett sätt att dölja det tunna och ofta felaktiga sakinnehållet. Soppan blir allt tunnare, men så lite i taget att det kommer att vara svårt att hitta en klar gräns, att sätta stopp. 

Sveriges radios programledare – Johar Bendjelloul – säger att hans stil i romanerna blivit känsligare och bättre, och att Guillou därför fått bättre recensioner för sina senaste böcker. Hoppas påståendet om stilen är sant. Jag slutade tidigt att läsa Guillou, dels därför att hans världsuppfattning var barnslig, dels – och framförallt – därför att han hade en träig, oläslig stil. Han skrev PM. Det hade jag nog av på jobbet. 

Nu blev jag så inspirerad av Guillous sympatiska framträdande att jag beslöt mig för att leta upp och läsa några av hans krönikor i Aftonbladet. 

Jag blev omedelbart besviken. Han har inte förändrats. Han är fastfrusen i gamla föreställningar om världen, oavsett att den har förändrats i så mycket. Han är lika lat som förr. Han lär sig inget nytt. Hans texter avslöjar därför hans okunnighet och självgodhet. Han kan endast överleva i det bulevardblad som Aftonbladet är. (Och därför att ingen verkar ta honom på allvar. Han blir inte bemött i sakfrågor. Det enda jag funnit under senare år är dels hans personangrepp på Janne Josefsson och den debatt som följde därefter, dels hans beklagande  över att nyrika flyttat in till hans Östermalm. Det möttes av några höjda ögonbryn). 

Ett mycket typiskt exempel på Guillous föråldrade föreställningsvärld, som han skyddar genom att vägra ta in nya fakta: 

”Ett mer gåtfullt utslag av högerorienterad politisk dövhet gäller Sverigedemokraternas skärpta raspolitik. Jag råkade se SD:s första utspel i SVT:s debattprogram ”Sverige möts”. Ämnet var det gamla vanliga, unga gangsters som i accelererande omfattning skjuter varandra. 

SD-höjdaren Jomshof, numera ordförande i riksdagens justitieutskott (!), medverkade i programmet. Plötsligt deklarerade han att svenskarna på grund av islamisering var på väg att bli en minoritet i sitt eget land och att detta antydningsvis berodde på lömska bakomliggande krafter.” 

Guillou säger alltså att muslimer är en ras eller eventuellt att religionen räcker som tecken på något slags rastillhörighet – oklart vilken eller vilka. Påståendet att svenskarna håller på att bli en minoritet i sitt eget land tycker han är så okunnigt och löjeväckande att han inte på något sätt försöker bemöta det. Han gastar bara: ”Det är ett oerhört påstående. Jomshof hade lika gärna kunnat ställa sig upp, heila och vråla om den judiska faran.”  

Som DGS läsare, SCB:s statistiker och andra informerade vet är detta en ofrånkomlig följd av invandringen om denna fortsätter i hittillsvarande takt. 

(Nu blir det kanske ändå inte så, om Tidöpartiernas överenskommelse blir verklighet – men det är inte det Guillou syftar på. Han är för oinformerad också om det.) 

Det enda han känner till är Jan Guillou. Hur storslagen han än är kan det bli lite tradigt i längden för andra än han själv. Se videon längst ner i den kolumn som ovan länkas till! Han säger där att hans styrka som kolumnist är en ”kombination av påhittighet och språklig fantasi.” Just det. På pricken.