I Strindbergs Röda rummet finns en berömd skildring av ett par överklassdamers  besök hos fattiga människor på Söder i Stockholm. Det framgår mycket tydligt att deras välgörenhet har dem själva som föremål – de fattiga människorna ger dem tillfälle till en vällustig upplevelse av att vara ädla och goda.  

Sådana överklassfasoner finns också i vår tid och hos många medborgare i vårt land. En stor del av u-hjälpen motiveras på detta sätt: dess eventuellt goda följder är man inte så intresserad av att belägga och redovisa. Det viktiga är att också på detta område få Sverige att framstå som en ”humanitär stormakt”. 

I denna maskerad är vi väl alla mer eller mindre delaktiga. Vem orkar protestera mot det som blivit så vanligt och utbrett att det blivit en del av vardagen, ja själva vardagen? 

Ändå kan denna vardaglighetens slöja ryckas bort genom ett uppträdande liknande de fina damernas på deras exkursion till fattigkvarteren. Magdalena Andersson har en särskild begåvning för detta. (Jens Ganman avslöjade det obarmhärtigt i Les misérables med Magdalena Andersson.) 

I sitt installationstal som statsminister sade hon att alla måste ta sitt personliga ansvar för att bekämpa den organiserade brottsligheten: ”Det är en skamligt välintegrerad del av vår ekonomi. Det ska var och en tänka på, som fixar husfasaden eller naglarna till orimligt låga priser, som beställer hemkörning av droger till en fest eller köper sex. Den som ägnar sig åt sånt är med och finansierar det våld som förgiftar vårt samhälle.”  

Samtidigt har hon själv utnyttjat en papperslös, fattig invandrare som tvingats arbeta för ett företag utan kollektivavtal. 

I sitt 1: a-majtal i år sade hon: ”Stödet ska gå till hela landet, men vara särskilt riktat till de kommuner som har stora socioekonomiska utmaningar där behovet bedöms vara större. Många barn och unga kommer att vara sysslolösa under sommaren, samtidigt som hushållskassan tryter. Det riskerar att öka utanförskapen och bli en rekryteringsfest för de kriminella gängen.” Och vidare: ”Vi kan inte låta barnen betala priset för den ekonomiska krisen. Det är klart att det finns en risk att barn som inte får i sig tillräckligt mycket mat lockas av löften från gängen om snabba pengar, säger Andersson. 

Hungriga barn skall alltså mättas för att därigenom ungdomsbrottsligheten skall kunna bekämpas. I själva verket tror naturligtvis inte Magdalena Andersson på detta. De unga mördarna med automatvapen är mer än mätta, vilket deras kläder och klockor skvallrar om. Hennes uttalande visar bara hur handfallen hon och S står. 

Lena Andersson har effektivt bemött detta poserande i sin uppmärksammade artikel och i sitt påpekande om att den påstådda nyfattigdomen vore en egendomlig effekt av mer än hundra års folkhemsbyggande – under socialdemokratisk ledning. 

I debatter ljuger Magdalena Andersson friskt i en kanske välgrundad förhoppning om att förlöpningarna skall vara glömda dagen därpå. Men hon nöjer sig inte med det. Hon tillåter sig samma förlöpningar i publicerad text ”Nu vill de använda lagstiftningsmakten för att tysta oppositionens röst och förmåga att granska regeringen genom att strypa ett enskilt partis finansiering.” Detta är hennes sätt att beskriva socialdemokratins av det offentliga ytterligt gynnade lotteri (vilket de andra partierna tills nu varit för fega att angripa).  

Jag tvivlar på att S och Magdalena Andersson själva tror på denna beskrivning. Återigen är det ett påstående i brist på argument. 

Men låt oss återvända till de fina damerna som vällustigt besökte fattigkvarteren. Det har inte Magdalena Andersson gjort. Hon har haft det bekvämare och, som sagt, fått besök och städhjälp av en fattig, illegal städerska som arbetat i ett företag utan kollektivavtal.  

Samtidigt håller hon flammande tal  mot utnyttjandet av fattiga invandrare:  ”Det får vara slut med arbetsgivare som lockar hit utländska löntagare och sedan låter dem arbeta under slavliknande villkor. För det är skamligt och det ska självklart inte vara lagligt!” 

I verkligheten handlar hon efter sina intressen: hon tillhör en väletablerad, välbetald medel- och överklass och hon har ogenerat – tills hon blev avslöjad – själv dragit nytta av invandringen. 

Hon leder ett parti som tidigare organiserat och fått röster av mindre välbeställda arbetare. De missgynnas av invandringen. Hufvudstadsbladet har redovisat invandringens följder för olika grupper: Lönen trycks ned för arbetarna, särskilt mycket för de lågavlönade med osäker anställning, de välbeställda (som Magdalena Andersson) får tillgång till billigt tjänstefolk, arbetsgivarna får lättare att rekrytera: ”företag inom tjänstesektorn – hotell, restauranger och taxibilar /kan/ – välja och vraka bland villig och billig arbetskraft. Samtidigt kan medel- och överklassen anställa lågutbildade invandrare för hushållssysslor som städning, matlagning och barnpassning.  

Samtidigt blir det mer prekärt för lågutbildade inhemskt födda, som redan sliter med att försörja sig.” 

Man kan tycka att detta är tämligen stora samhällsförändringar, väl värda att diskutera seriöst. Jag har ändå inte sett någon stor, svensk tidning göra det på samma sätt som denna finska. 

Om nu inte massmedia har upptäckt och redovisat invandringens följder har ändå väljarna gjort det: LO-arbetarna går helt logiskt till SD samtidigt som välbeställda storstadsväljare – Magdalena Anderssons likar – går till S. De ger henne höga förtroendesiffror. Hon är ju en av dem. De har överseende med hennes egenheter. De har också vant sig vid en politisk miljö, kallad civilsamhället, i vilken rutinmässigt fuskande inte ses som något problem. 

Detta är enkla, förväntade följder. Ändå har man i ”analyser” och diskussioner ända sedan valet grubblat över något för de inblandade gåtfullt: Varför växer SD och hur kan så många välutbildade, välbeställda storstadsväljare hamna hos S? (SD växer givetvis också därför att de som nytt parti inte tagit del i alla de oegentligheter som främst S, men sannolikt också andra partier sysslat med.) 

Förklaringen till denna självdeklarerade okunskap är enkel: Ser man allt von oben har man svårt att urskilda skeendena på marken. De är inte heller viktiga – det verkligt viktiga är att, som Strindbergs damer, få känna sig självrättfärdig. (Samtidigt som man kommer undan med allt mygel.)