PATRIK ENGELLAU: Tro inte säkert på någonting

När internet på 90-talet började slå igenom på allvar föreställde sig många, vilket verkade helt logiskt, att yttrandefriheten genom den tekniska utvecklingen var säkrad framöver. Internet hade etablerat en global anslagstavla där snart slags vem som helst kunde presentera sina tankar hur enfaldig, olämpliga eller geniala de än var.

Demokratin bygger till stor del på att folk får kommunicera fritt med varandra så det artade sig till en stor frihetsreform. Med internet tycktes den åsiktsfrihet, den yttrandefrihet och den tryckfrihet som länderna skrivit in i sina grundlagar för att säkerställa demokratin hade blivit obsoleta eftersom teknikens framsteg hade gett medborgarna metoder att fritt tala till hela världen. Den nya ordningen såg statsmakterna inte ut att rå på och begränsa.

Men så blev det inte. Välkommen till den värld som alltid är oberäknelig nog att låta vad som helst hända! I själva verket har allting blivit osäkrare, mångtydigare och mer flertydigt än det var tidigare. Eller om det kanske är tvärtom. Man vet inte längre så noga.

Före internet låg världen mer rätlinjigt utstakad. Man visste var man hade den. Det gick att lita på Statistiska Centralbyrån och på Radiotjänst för att inte tala om Hylands hörna. Amerikanerna gjorde bra filmer och ryssarna ljög alltid. Den naturliga förklaringen till denna självklara ordning var att det bara fanns ett Radiotjänst och därmed, eftersom Radiotjänst med kraft motarbetade uppkomsten av konkurrenter, bara en sanning, nämligen den rådande.

Men numera, sedan internet öppnat världen för den svårtolkade mångfalden, har sanningen blivit objektivt otillgänglig eftersom den uppträder i så många och ofta försåtliga skepnader vilket har med Internet att göra. Förut hade sådana som Stalin och Hitler propagandamaskinerier men de lurade inte så många om man jämför med dagens ryska trollfabriker som enligt uppgift uppfinner lögner och fake news på löpande band och med dessa påstås framgångsrikt ha påverkat Donald Trumps presidentvalskampanj eller om det var Hillary Clinton kampanjstab som låg bakom och låtsades vara ryssar. Sedan Internet kom med i bilden kan man inte vara säker på någonting.

Jo, ett är säkert, nämligen att någon vill stoppa vanliga människors, som man trodde, utökade handlingsfrihet. Man vet inte vad som egentligen hände men för några år sedan uppvaktades privata it-bolag som Facebook och Google av statliga makthavare som dåvarande justitieminister Johansson ty Johansson ville ha hjälp med att stänga av – ”kancellera” – misshagliga individer från Internet och det skulle it-bolagen ombesörja. I USA är motsvarande avstängningsapparat en storindustri. Som vanligt i nya branscher utvecklas nya koncept. I den nya lögnindustrin på Internet skiljer man numera för att skapa ordning i ett förvirrat gebit på ”disinformation”, vilket betyder propaganda och medveten lögn, och ”misinformation”, som innebär att vilseledandet inträffat mer slumpmässigt eller på grund av turliga omständigheter.

Kort sagt har lögnen med åtföljande hat och hot kommit att bli en normal existensform på internet. Försök att hitta en övertygande sanning om verkansgraden hos Pfizers covidvaccin eller virusets kinesiska ursprung så får du se. Visserligen gör Internet ofantlig nytta för den som vill veta något okontroversiellt, exempelvis vem som upptäckte penicillinet, men om nätets förväntade bidrag till den sammanlagda yttrandefriheten och därmed tilliten inom cyberspace kan man nog misströsta.

Inom EU förbereds nu lagstiftning för att kontrollera innehållet i det material som publiceras på internet, visserligen inte i första hand för att komma till rätta med propaganda och lögn utan för att upptäcka sexuellt missbruk av barn, men om statsmakterna börjar kontrollera allt som folk publicerar på internet så har alla löften om internet som yttrandefrihets- och befrielseprojekt kommit på skam. Här är en bedömning från en rörelse som protesterar mot EU:s planer på att kränka medborgarnas yttrandefrihet på internet:

Detta är en farlig idé eftersom det skulle tvinga dessa internetleverantörer att samla in enorma mängder känsliga uppgifter om varje enskild person som är beroende av deras tjänster – journalister, människorättsförsvarare, advokater, politiker, människor som söker sjukvård, människor som lever under auktoritära regimer.

I stället för att bygga kontrollapparater för att förbjuda information på internet borde regeringarna göra motsatsen: uppmuntra att all information kommer ut på nätet och sedan varna folk så att de inte riktigt litar på någonting. Så gör normalt försiktiga och skeptiska människor i alla fall i sina vardagsliv.

Patrik Engellau