Vi lever i de märkligaste av tider, där inga sanningar finns mer än de man själv väljer att tro på och vill leva efter.

Normer är till för att kritiseras och upplösas. För att därefter ersättas av ett normlöst kaos där var och en lever helt enligt sina egna regler och förväntar sig att alla andra också ska anamma de nya egenfabricerade individuella normerna.

De postmoderna idéerna leder framför allt till att vi förväntas begå våld på våra innersta och starkaste instinkter för att accepteras som fullgoda samhällsmedborgare.

Jag menar här rena överlevnadsinstinkter. Som att vi vill leva tillsammans med och omge oss med människor vars värderingar och verklighetsuppfattningar vi delar för att känna oss säkra och trygga.

I vår nya tid är inget vad det synes vara, eller ansågs vara fram tills igår. Detta leder fram till oländig mental terräng, svår att överblicka och orientera sig i. Det ger oss ett normkaos där absolut ingen känner sig hemma eller riktigt trygg.

Det är en evig tur att våra förfäder på stenåldern inte var postmodernister. Då hade vi garanterat inte existerat idag.

De betraktade inte naivt och glatt varje främmande stam som kom tågande över stäppen som potentiella vänner och bundsförvanter, som säkert hade en massa nytt och spännande att lära den egna flocken.

Om den främmande stammen uppvisade tydliga tecken på aggressivitet, samt hade helt andra levnadsregler, bjöd man inte in dem till den egna grottan för att bosätta sig där och i godan ro livnära sig på den egna flockens jaktbyten. I fåfängt hopp om att de därmed, så småningom, skulle anamma den egna stammens uppfattningar om livet och tillvaron.

De var klokare än så. De var politiskt inkorrekta och drevs helt enkelt inte av övertygelsen om alla stammars lika värde.

Inte heller såg de kvinnor och män som exakt likadana. Eller de kanske sa honor och hanar på den tiden, vilket är mest troligt. De fick aldrig för sig att skillnaderna mellan honors och hanars beteenden enbart var en social konstruktion, uttänkt av ondskefulla grånade hanar, i syfte att jävlas med honorna i flocken.

Därför ansåg våra förfäder på stenåldern inte heller att honorna var exakt lika lämpade som hanarna att bege sig ut på jakt för att under dramatiska former nedlägga och döda livsfarliga villebråd.

Lika lite som de hade uppfattningen att även männen kunde föda barn, amma och därefter vårda de små barnen hemmavid i grottan.

Men världen har ju utvecklats sedan stenåldern, säger någon nu. Och hoppar raskt fram till tyskarna under Hansatiden och vallonerna på 1600-talet som flyttade hit och bidrog till vårt utveckling. Samt till de arbetskraftsinvandrade italienarna på 1960-talet, förutom vilka vi hade fått leva utan pizza och vitlök i kulinariskt armod under resten av våra liv.

Absolut, så kan det vara. Men det handlar om mer än så. Vårt postmodernistiska samhälle styrs främst av rabiata och bindgalna vänsterfeminister av båda könen. Vilka vill förändra hela vår verklighetsuppfattning. De vill rasera absolut allt som vi bygger våra liv, våra normer och vår vetenskap på. För att bygga upp en helt ny utopisk värld på ruinerna av det gamla och förlegade.

Jag upprepar, hade våra förfäder på stenåldern varit postmodernister och feminister så hade vi inte existerat idag. Jag önskar att jag kunde kalla in några stenåldersmänniskor för att hjälpa oss här idag, i nutiden som har gått helt vilse!