För bara några dagar sedan skrev jag en text med ett pinsamt självklart budskap. Budskapet gick som en skarpslipad dolk rakt in i hjärtat på samhällsdebattens avdelning för kriminalfrågor eller borde i varje fall ha gjort det. Men jag har inte märkt av den förväntade reaktionen. Samhället har inte tystnat och uppvisat den generade rodnad som jag hade förutsett. Ej heller har allmänheten skickat mig snittblommor med varma hälsningar som tack för mina insatser för dess (allmänhetens) lika oväntade som gynnsamma kunskapsutveckling.

Det skarpslipade dolkbudskapet var att vår tid har en pervers – där pervers betyder samhällsskadlig – inställning till kriminaliteten eller rättare sagt till kriminella personer. Inte bara pervers förresten utan helt snurrig.

Vi vanliga medelklassare som troligen utgör en knapp majoritet av befolkningen har en negativ inställning till kriminaliteten och dess utövare, alltså olika slags brottslingar såsom gängkriminella, uppdragsmördare, ICA-tjuvar, rånare, åldringsbedragare och bidragsförbrytare. Men, och nu kommer min självklara men likafullt förvånande observation, trots att vi gemensamt ogillar dessa samhällsfiender ägnar vi ett stort kollektivt engagemang åt att konstruera ursäkter för missdådarna.

Normalt bekämpar människorna sina fiender. Hur tror du att Anticimex klarar sin ekonomi? Jag vet ty jag har sett företaget i aktion. Det är hjärtlöst. I stället för att bjuda sina vedersakare på grillkorv för att komma på god fot med antagonisterna så försöker Anticimex förinta sina fiender. Förstår du? Fienderna betraktas just som fiender, ett slags skadedjur. Grundattityden från bolagets sida är att de ska bekämpas, inte utsättas för någon sorts terapi i det fåfänga hoppet att den som fått en grillkorv av ordningsmakten tappar lusten att sälja tillräckligt med knark för att köpa en Audi R8 som kostar 1,7 miljoner kronor och gör noll till hundra på tre sekunder (bilden).

Den allmänna perversitet som jag har kunnat iaktta är att samhället som å ena sidan tycker mycket illa om kriminalitet och om brottslingar när det kommer till kritan gör allt för att hitta respektabla ursäkter för brottsligheten. Eller rättare sagt: samhället förkroppsligat av dess mest upphöjda ledare och mest skarpsynta brottsforskare strävar efter att hitta eftergifter för brottslingar. Kriminalitet får inte längre vara resultatet av moraliska defekter hos den ansvarige utan man letar efter mer eller mindre krystade anledningar till att brottet som drabbar oss medelklassare inte beror på brottslingen.

I stället visar det sig, när skuldfrågan fått stötas och blötas av kriminologerna så kan den bero på nästan vad som helst, till exempel dyslexi, ogynnsam ekonomi i barndomen, gener, saknad av manliga förebilder under uppväxten, boplats i utanförskapsområde, mobbingkultur i förskolan och skadligt inflytande från klaner. Det är bara en typ av förklaring till brottsligheten som är förbjuden bland väluppfostrade och bildade människor, nämligen den som utgår från att det kan finnas etiska svagheter hos brottslingen, till exempel att han är ond och elak oberoende av var han råkar bo och i vilka familjeförhållanden. På det viset har det moderna samhället utraderat tusentals års erfarenheter av vissa allmänt förekommande mänskliga defekter utan att ha någon ny stabil förståelse att komma med.

Nackdelen med hela den här utvecklingen, där de moraliska aspekterna på något vis gradvis sedan 1800-talet avlyfts de skyldiga och brottet inte längre ska sonas med straff utan med vård, är att samhället avskaffat den mest brottsbegränsande sociala företeelsen av alla, nämligen det onda samvetet. Det är min hittills obevisade kriminologiska övertygelse att ett samhälle där människor ständigt är utsatta för ett lättmobiliserat dåligt samvete förebygger långt fler brott än vad aldrig så många pladdrande terapeuter lyckas med. Förmågan till dåligt samvete kan få den potentielle brottslingen att tänka efter en gång till innan han rånar närbutiken och därmed ger sig in i vad som ofta visar sig vara en livslång livegenskap hos den statliga omhändertagandeindustrin.

Kan det finnas någon mer övertygande förklaring till den tilltagande brottsligheten än en statlig vårdapparat som ständigt behöver fler klienter och därför uppfinner nya människosyner som gör det lättare och mindre skämmigt att utvecklas till livegen förbrytare på livstid? (Av någon anledning, som jag har svårt att förklara, visar sig invandrare vara lättare att rekrytera till det här projektet än svenskfödda. Kan det ha något med resterna av en tidigare sträng svensk kyrklighet att göra?)