När jag gick i Sofia Folkskola på Södermalm Stockholm rådde en mycket speciell mentalitet (och troligen inte bara där men det var den enda folkskola jag fick någon erfarenhet av). Många av dagens moderna människor skulle ha svårt att känna igen sig. Själva grunden för den då eftersträvade sinnesförfattningen och själva kärnan i det som fröken Laura med de flätade kringlorna kring öronen – det etablerade samhällets spjutspets i uppfostrans frontlinje mot oss barn – ständigt propagerade var att vårt öde bestämdes av oss själva. Den ständigt upprepade propagandan från överheten – det vill säga den förenade vuxenvärlden – var att envar, i varje fall barnen, var sin egen lyckas smed och bara hade sig själv att skylla.

Hur allvarligt den samlade propagandaapparaten tog sin skyldighet att sprida detta budskap framgår bland annat av hur illa vid sig fröken Laura med kringlorna tog när min klasskamrat Tomas hade stulit en kola i butiken invid skolan. Fröken Laura samlade ihop klassen och fick oss att gemensamt gång på gång skandera den sedelärande ramsan ”börja med en synål, sluta med en silverskål”. Barnen förstod då vad framtiden kunde bära i sitt sköte för Tomas om han inte lät sig omvändas till ett nytt liv utan stulna kolor.

Dogmen om det egna ansvaret var nog samhällets huvudbudskap till det uppväxande släktet (och till de vuxna som misslyckats med att ta till sig evangeliet utan gett sig på silverskålarna och därför utan misskund kunde sättas på fästning). En praktisk fråga som du säkert ställer dig är hur samhället kunde mobilisera tillräckligt med predikanter för förkunnelsen. Det fanns förstås poliser, präster, fanjunkare och lärare men i jämförelse med de horder som skulle danas till goda medborgare var dessa ett ringa mindretal. Det hade inte gått att rekrytera en särskild specialresurs till varje enskilt rötägg även om någon hade kommit på den bisarra tanken.

På Södermalm tillämpades en annan metod. På något vis hade varje vuxen utan några särskilda riter utsetts till gemenskapens förvaltare och de goda sedernas beskyddare. Till exempel fanns gräsmattor med röda skyltar där det stod att gräset var nysått och därför inte fick beträdas. Men det gjorde vi slynglar förstås i alla fall. Då inträffade en övernaturlig händelse. Den lilla tanten som gick på den grusade gången och kunde ha varit vår mormorsmor förvandlades till en straffande furie som anföll slyngelhopen med paraplyet så att vi skamset drog oss tillbaka och ursäktade oss.

Den som idag eventuellt föreställer sig ett samhälle som kollektivt försöker fostra sina medlemmar till individuellt och personligt ansvar – och överlever chocken – riskerar att hamna i ett posttraumatiskt tillstånd ty detta tillstånd eller något liknande lidande är vårt samhälles standardkur för att hantera konsekvenserna av att många inte orkar ta sitt ansvar för sig själva enligt fröken Lauras påbud.

Hos oss, i vår tid, i vårt samhälle är rötägg acceptabla i bemärkelsen att vi satsar offentliga resurser på dem i enlighet med en filosofi som kan ha exempelvis följande konstruktion: 1) Rötägget är dyslektiker och gör inte sina läxor eftersom skolan har tagit bort läxorna eftersom rötägg inte mår bra av dem. 2) Rötägget mår inte bra av att inte må bra men skulle enligt egen uppfattning må bättre om han handlade med knark och tjänade ihop till lite status typ en Rolex Daytona. 3) Det blev gurgel med en annan handlare som måste tas av daga. På det viset mördas ett stort antal personer, i det här fallet för att det låg dyslexi i botten.

Den som orkar med att åtminstone ytligt följa den kriminologiska debatten upptäcker att det kan vara vad som helst som initierar processen. Dyslexi är bara ett exempel på en socialt accepterad ingång till vårt samhälles egendomliga beteende. Är det inte dyslexi som leder rötägget till särskilda insatser som i sin tur medför mord så kan det vara fattigdom, social inkompetens, otillräcklig utbildning hos föräldrarna och trångboddhet i utanförskapsområde. Till och med kriminella gener verkar numera vara en gångbar urskuldan.

Inga sådana förklaringar eller kriminologiska teorier hade någonsin kunnat vinna burskap i trakterna kring Sofia Folkskola. Alla inklusive fröken Laura med kringlorna och mormorsmor med paraplyet, om de kom tillbaka idag, skulle ha vetat precis vad som fattas lymlarna. Lymlarna tar inte sitt ansvar. De har börjat med synålen och fortsatt med silverskålen och inget sammansvuret samhälle har ens försökt att stoppa dem utan tvärtom börjat leta efter godtagbara förklaringar som avlyfter all den skuld som finns både hos fähunden själv och hans närmaste omkrets, det vill säga den grupp vars uppgift det inte är att förstå och förlåta utan att klandra, tukta och bestraffa, kort sagt de som tar sin medborgarplikt på allvar.

På den här punkten har jag inte sett något annat än försämringar sedan Sofia Folkskola. Och trots att situationen blivit alltmer desperat under de senaste årtiondena har, vad jag kunnat iaktta, inga framsteg registrerats. Hur ska man komma till rätta med kriminaliteten när rötäggen uppmuntras att tro att felet inte är deras utan någon annans?