Globalister finns i bemärkelsen mäktiga personer, i huvudsak män knutna till stora amerikanska bolag, som kontrollerar betydelsefulla institutioner som exempelvis WEF och WHO och därigenom kan bestämma över mycket bara därför bara för att någon internationellt fastställd beslutsordning inte är etablerad, till exempel vilka medicinska rutiner världens hälsosystem ska följa nästa gång en viruspandemi bryter ut.

Det verkar onekligen förnuftigt att dra nytta av de erfarenheter som covid 19 gav världen och det finns veterligen inga så väl förberedda och bemedlade krafter som Bill Gates, Tedros Adhanom Ghebreyesus och WHO att axla den bördan. Den som iakttog den handlingskraft som sådana tungviktare och deras tusen närmaste vänner skulle kunna ådagalägga och jämför detta med den kompetens som vanliga nationella politiker visat sig kunna uppvisa vore man nog tacksam ju större inflytande globalisterna hade jämfört med politikerna. Det ligger säkert därför mycket i vad många bedömare anser, nämligen att det i praktiken är just globalisterna som faktiskt bestämmer i de globala sammanhangen och att detta är fördelaktigt för människorna.

När mänskligheten ska bestämma sig för viktiga saker är det emellertid inte bara, och kanske inte ens framför allt, de olika beslutsfattarnas personliga färdigheter som avgör hur beslut ska fattas och av vem. Viktigare än detta är, tror jag, beslutens legitimitet, det vill säga om de tillkommit i den korrekta ordning som de som utsätts för avgörandena anser sig ha rätt att kräva.

Man behöver bara gå till sig själv för att uppleva detta. Anta att det är fråga om att enkelrikta en gata i stadsdelen där du bor. En enkel sak, säger du kanske, men då har du fel ty när beslut ska fattas som kommer att påverka många människors vardagsliv finns det ibland inga gränser för hur mycket osämja och groll det kan bli. Och då spelar avgörandenas tillkomstprocess en viktig roll.

Själv är jag inte så säker på att jag hellre skulle tåla ett beslut om enkelriktning ifall det togs av något dussintal erkänt begåvade och framgångsrika höga befattningshavare i multinationella företag, var och en med tillgång till egen Learjet, eller motsvarande toppfigur från något FN-organ, snarare än av några tjog normala kommunpolitiker vore de så miljöpartister. Visserligen skulle jag lita mångdubbelt fler på de förra om det gällde investeringar i mångmiljardklassen (om de bara inte missbrukade sina färdigheter till att lura kommunala centerpartister som oförtjänt fått en position i kommunens pensionsfond) men just i lokala trafikfrågor som alla har huvud till att begripa så skulle jag nog föredra att det hela avgjordes av vanligt folk som färdades på cykel än av pampar med jetplan.

Jag tror alltså – fast jag erkänner att jag kanske romantiserar om demokratin – att det är bättre att frågor, inte minst de oviktiga, avgörs av politiker än av globalister. Och inte nog med det: jag tror faktiskt att det på det hela taget så det går till annat än i länder som Ryssland och Kina som vardera har synnerligen beslutsamma och kraftfulla ledare. Där förloras ingen tid på vacklan och villrådighet i ställningstagandena, men hu att leva under sådana omständigheter!

Vidare ska jag nu, kanske för sista gången, försvara byråkratiska och formella procedurer. Som jag känner dem är globalisterna för det mesta kraftkarlar – där finns nog också rejäla fruntimmer, men så många sådana känner jag inte – som inte tål dagtingan utan utgår från att det i varje situation finns en överlägsen lösning, nämligen deras egen. Jag har varit med om en situation där en raketplansägare blivit så rasande på en annan att han taxat ut och flugit hem innan man än kommit ens i närheten av någon sorts konsensus. Inte blir det bättre när de olika globalisterna börjar väga in sina balansräkningar när de bestämmer sig för vilkas åsikter som ska räknas högst.