Jag brukar avhålla mig från att kritisera polisen, helt enkelt för att polisen är den som står mellan oss vanliga människor och de kriminella i samhället. Men efter det som hände under korankravallerna förra året, då polisen i princip övergav våldsmonopolet för en icke-fungerande dialog och lät de kriminella härja fritt, är det svårt att känna förtroende. Inte blir det lättare av att det finns alldeles för många poliser som ständigt yttrar sig som vore de anställda av socialtjänsten.

Det här blev jag påmind om häromdagen, då en god vän berättade om en händelse som inträffade på biblioteket när han var där. På biblioteket befann sig en berusad medelålders man som störde ordningen och betedde sig allmänt illa mot både personal och besökare och till slut fann personalen ingen annan råd än att kalla polis till platsen. In kommer två poliser, en man och en kvinna, och stegade fram till fridstöraren – dock ej med bestämda steg utan högst avvaktande.

Därefter följde något som närmast liknande en förhandling, där poliserna lågmält och mycket artigt frågade den störande om han möjligen kunde tänka sig att avlägsna sig från platsen. När han inte kunde det fortsatte de att be honom snällt och vänligt, i ett antal varianter på samma vädjande önskemål:

”Kan vi komma överens om att du följer med oss härifrån?”

”Hur blir det, ska vi bestämma att du går härifrån?”

”Vad tycker du, är det inte lika bra att du följer med?”

Det hela pågick, enligt min vän, i en kvart-tjugo minuter under vilka han själv blev mer och mer frustrerad över de uniformerades brist på polisiär auktoritet.

Hans berättelse påminde om en upplevelse jag själv hade för några år sedan, när en höggradigt berusad och påtänd man körde 150 på 30-vägen utanför mitt hus och sladdade rakt in i ett ställverk varpå halva Högdalen släcktes ner. Jag har skrivit om det här.

När polisen kom till platsen lade de stor vikt vid att småprata och dalta med föraren länge och väl. Då några av oss boende, som kommit ut för att se vad som hänt, ifrågasatte att de var så familjära och mysiga blev det dock annat ljud i skällan. Då blev poliserna både bredbenta och resoluta och förklarade att vi skulle gå hem, annars…

Vad de annars hade tänkt ta sig för framgick inte. Inte fick de tyst på folk heller. Framför allt sjönk deras förtroendekapital betänkligt hos alla oss som befann oss på platsen.

Huruvida det gällde även för besökarna på biblioteket är svårt att säga, för poliserna pratade så lågt att det bara var de som befann sig närmast som hörde vad de sa. Men det är klart att om det ska förhandlas lika nogsamt med en fyllpåse som stör ordningen på ett bibliotek som med en beväpnad gisslantagare, är det naturligtvis inte särskilt smickrande för polisen.

Till sist var det i alla fall något som biblioteksfridstöraren vräkte ur sig som fick poliserna att sent omsider agera. Men trots att de var två stycken var det med stor svårighet de lyckades få med sig honom ut, eftersom han lade sig på golvet och gnällde.

Man tycker ju att två poliser, även om en är kvinna och den andra en man med manbun, borde kunna få med sig en enda berusad man rätt enkelt även om denne väljer att kasta sig på golvet och kvida som en treåring, men det var tydligen lättare sagt än gjort.

Det tog med andra ord lång tid innan två poliser kunde avlägsna en ensam berusad fridstörare från biblioteket. Och vad tror vi att personen ifråga lärde sig av det? Att han inte har något att frukta av polisen och att han kan göra om samma sak närhelst han vill, utan att det bli några kännbara konsekvenser. Tack för det, polismyndigheten.