Det är inte mycket man begriper, åtminstone inte jag. En del tror man sig ha förstått, till exempel att buss 67 passerar Östra Station, men noga taget har man inte fattat ens en så enkel sak även om man lärt sig den utantill så att man prickar rätt buss om man ämnar sig just till Östra Station.

I serien över andra företeelser som jag inte heller förstår mig på har den populära samtidsfilosofin PK-ismen, wokeismen på svengelska, en framträdande position. Just på den punkten är mitt oförstånd dubbellagrat eftersom jag varken är helt klar över hur denna av många så uppskattade lära kommer sig eller varför folk i allmänhet inte tycks ställa sig frågan om hur denna troslära passar in i kosmos.

Det där med kosmos har jag från Aristoteles. Kosmos är hans värld. Kosmos är enligt Aristoteles ett välsvarvat maskineri där alla bitar passar in och får helheten att fungera. Alla delar har ett syfte och levererar sin särskilda nytta till Kosmos. Det finns inga fritt kringsvävande lösa delar utan betydelse för helheten. Det är därför jag insisterar på att det ska finnas en förklaring till PK-ismen. För Aristoteles är en förklaring ett slags konstruktionsritning som tydligt visar hur det studerade objektet, i detta fall PK-ismen, får Kosmos att fungera klanderfritt.

Mina hypoteser om PK-ismens funktion har jag redan tidigare presenterat men du tror väl inte att det räcker att sjunga ”Den blomstertid” en gång för att alla orden ska sitta? Nej, repetitio est mater studiorum. Därför tar jag det en gång till.

En av de viktigaste komponenterna i Kosmos är politikerväldet och den välfärdsapparat som ger politikerväldet dess existensberättigande. Dess mening i Kosmos är att hela tiden producera mer skattefinansierad välfärd. Eftersom marknaderna för varje sorts välfärdsprodukter snart blir mättade är det nödvändigt att hela tiden göra innovationer som ger apparaterna skäl att ständigt begära ökade anslag. Det är där PK-läran kommer in. Varje enskild PK-idé är nämligen så beskaffad att den motiverar anslagshöjningar för välfärdskomplexet.

Det finns oändliga exempel på detta och nya idéer presenteras dagligen på de stora tidningarnas debattsidor. Om barn inte är nöjda med tillvaron kan regionpsykiatriker exempelvis ordinera könsbyte vilket är ohyggligt dyrt och komplicerat och kräver avsevärd personalförstärkning. Om tillgången på svenskfödda livsvariga socialfall börjar tryta kan hundratusentals behövande importeras. Om det råder arbetsbrist på sjukhusen och personalen har tråkigt kan nya administrativa rutiner utarbetas för sysselsättningens skull. Och tänk på hur den statsfinansierade egyptologin med tillhörande muséer måste omvandlas när det plötsligt anses kränkande att kalla en mumie för en mumie och alla presentationer och tolkningar därför måste transformeras enligt nya synsätt.

I själva verket, påstår jag, att det som förädlar en idé, vilken som helst, till en PK-idé är just att den legitimerar anslagshöjningar för politikerväldet och dess underställda välfärdsorgan. På det viset är PK-ismen en ideologi i tjänst hos politikerväldet på ungefär samma sätt som liberalismen på 1800-talet var borgerlighetens och kapitalägarnas favoriserade samhällsåskådning och socialismen arbetarklassens.

En av de besvärande konstigheter som jag varnade för ovan är att folk i allmänhet inte verkar göra den här kopplingen mellan PK-ideologin och de politiska krafterna i Kosmos. Kanske är de inte aristotelianer i tillräckligt hög grad för att insistera på att ideologier inte svävar fritt utan passar in i ett system av intressen. När man synar den svenska PK-ismen och dess delvis ännu vildsintare amerikanska kusin wokeismen så är det svårt att föreställa sig att dessa snarlika idéströmningar hade kunnat uppstå och finna sin form utan att det legat betydelsefulla, egennyttiga och självsäkra sociala krafter i bakgrunden och pressat på för att etablera sin egen omvärldstolkning som samhällets dominerande självförståelse. Om jag får hela samhället att tänka mina tankar har jag skaffat mig okuvlig makt.