PATRIK ENGELLAU: Utrota varenda jävel

Sven Lindqvist var en på sin tid mycket hyllad kraftigt vänsterorienterad samhällsdebattör. År 1992 publicerade han en bok som hette Utrota varenda jävel. Den boken blev för svenskt vidkommande den ännu i våra dagar gällande slutgiltiga sanningen om västerlandets månghundraåriga förgripelser, övervåld, kränkningar och förtryck av folken och länderna i tredje världen.

När jag säger att Lindqvist vid det laget mejslade ut den slutgiltiga sanningen om kolonialismens egennyttiga – och i Lindqvists tappning nästan lustfyllda – utsugning av områden närmare ekvatorn så menar jag att den berättelsen, narrativet heter det numera, hade befunnit sig under utveckling hos västerlandets intellektuella sedan andra världskrigets slut och sådär ett halvsekel senare hade hittat sin rätta form som sedermera inte behövde ytterligare förfinas utan i egenskap av vedertagen dogm fick etablera sig som samhällets dominerande uppfattning och tränga in där bara de mest respekterade och vördade idéerna får uppehålla sig, till exempel i skolans läroböcker där det uppväxande släktet ska fostras i samhällets mest korrekta filosofi.

Under årtiondena före Lindqvists upphöjning av det rätta tänkandet till just det rätta tänkandet var det inte alls en självklarhet för alla människor att vi svenskar sedan 1600-talet allraminst med girighet och beslutsam blodtörst hade medverkat i västerlandets koloniala äventyr i syfte att roffa åt oss av de färgade folkens egendomar och, när vi ändå befann oss på plats och hade en stund över, tortera och våldta de färgade folken själva innan vi sålde dem som slavar.

Jag tror att Lindqvists berättelse om kolonialismen och Sveriges – som egentligen inte haft några kolonier – koloniala skuld är en god illustration till hur idéer utvecklas, kämpar för dominans inom det samhälleliga tänkandet och sedan, om de är lyckosamma, tar kommandot och etablerar sig som en ny ortodoxi som efter en period utmanas av något nytt uppstudsigt tänkande i tjänst hos nya uppåtstigande sociala skikt. Hela idépaketets livslängd – från ax via limpa till förruttnelse i glömska – sträcker sig kanske över något sekel (även om en del uppfattningar säkert har mer levnadskraft än andra). Lite för marxistiskt resonerat för din smak? Kanske det, men å andra sidan praktiskt, enkelt och lättillgängligt.

Enligt detta schema lever den vedertagna Lundqvist-PK-ismen nu på lånad tid. Ett annat slags dogmer är på väg. Jag har förstås inga bevis för detta annat än att det känns så i kroppen. Jag brukar vara ganska trendkänslig (vilket nog inte talar till min fördel eftersom den trendkänslige är kusin med vändkappan medan, å andra sidan, den som bara reagerar på sekellånga trender inte kan anklagas för att vara avskräckande ombytlig).

Man märker, tror jag, förändringen på två sätt. Det första är att Lindqvist-andan känns nattstånden. Det är inte längre lika fräscht som för femtio år sedan att beskriva svenska folket som ett av de främsta, girigaste och grymmaste rövarbanden. Det andra sättet är kanske likadant som det första. Det bygger på att alltfler nu för tiden närmar sig sitt svenska ursprung med lust att förstå och förlåta det som eventuellt behöver förlåtas i stället för med en obetvinglig lust att smutskasta och förnedra. Det är som om vi börjar förstå och uppskatta innebörden i Shakespeares kända uttalande att ”den som ej sitt ursprung vördar får inget säkert fäste i sig själv”.

När jag någon gång motvilligt läser i en modern skolbok i historia kan jag gripas av vämjelse. Det där kan inte vara sant, säger jag förtrytsamt till mig själv. Det där är bara Lindqvist-tugg. Nej, ge mig i stället en sannfärdig berättelse om vårt land, ge mig exempelvis Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige av nobelpristagarinnan Selma Lagerlöf.

Patrik Engellau