Det har länge varit en obestridlig sanning att svenska medier, inte minst public service, ofta intar ett amoraliskt förhållningssätt till offer kontra gärningsmän. Det tydliggjordes på ett ovanligt provocerande sätt när SVT presenterade pressträffen som hölls efter att dom avkunnats i fallet med den grova våldtäkten och mordförsöket i Skellefteå.

Vi är många som har lidit med den nioåriga Skellefteåflickan, och hennes familj, efter det brutala överfallet och mordförsöket på Morö backe i Skellefteå i juli 2022. Men medierna har också gett röst åt ryggradslösa mesar som värnat gärningsmannen och kategoriserat avskyn för hans gärning som rasistisk och hatfylld.

Detta lyste även igenom när SVT:s Celinda Andersson ledde sändningen om pressträffen om hans dom. Hon var noga med att poängtera att domen som sådan – rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning – är mycket ovanlig för så unga personer och att det möjligen skulle kunna bli tufft för femtonåringen framöver.

Hon konstaterade också att ”det handlar om två väldigt unga människor i det här fallet”.

Ursäkta? Om det hade varit två personer som drabbat samman och åsamkat varandra likartade skador kunde det kanske vara befogat att uttrycka sig som om båda två varit inblandade, men i det här fallet? Hur kan man överhuvudtaget jämföra en storvuxen femtonåring av manligt kön med en liten nioårig flicka?

Det kan man inte. Men det var faktiskt vad Celinda Andersson gjorde när hon beskriver dem som ”två väldigt unga människor”. Det är direkt stötande.

I sändningen återkom hon hela tiden till straffet, och intervjuade bland annat en expert som gav tittarna en kort föreläsning om hur dåligt rustat vårt samhälle är för att ta hand om den psykiska störning som femtonåringen lider av. Han skulle, fick vi veta, kunna falla mellan stolarna, och programledaren sammanfattade allvarsamt:

”Ja där hörde vi också lite kritik då, kring… eeh… eeh… rättsfallet som sådant och det faktum att en så ung pojke då… döms till rättspsykiatrisk vård.”

Hon var överhuvudtaget extremt noga med att hela tiden beskriva gärningsmannen som en ung pojke. Det verkade nästan vara huvudfokus i inslaget och faktum är att han överhuvudtaget aldrig benämndes som en gärningsman.

Reportern på plats, Patrik Samuelsson, förklarade också att det som skedde nu är något man bör lämna bakom sig:

– Eeh…Alltså det var ju ganska upprört, oroligt och så där i somras när det skedde men sen har det faktiskt… eeh… lugnat ner sig, man pratar mindre och mindre om… vad som har hänt, eeh… öh… I början var det till exempel att man startade nattvandringar och annat för att eeh… öka säkerheten på Morö Backe det har man slutat med till exempel. Eh… Så att eee nu är man väl mest nyfiken på under rättegången på den då och sen, eeh… nu när domen kommer…”

Se där ja – inte så mycket att orda om längre, alltså. Gjort är gjort och nu är det viktigast att den unge pojken inte far illa.

För att upprätthålla fasaden av saklighet och opartiskhet ställde Celinda Andersson ändå en fråga om offret:

”Många tänker nog också på den här nioåriga flickan som då var utsatt för det här… hemska, vet du nånting om hur hon… hur det är med henne idag, hur hon mår?”

Reportern svarade kort och utan något större engagemang, ungefär som pratade han om ett ting snarare än ett litet barn:

”Eh… böö… Vi vet egentligen inte jättemycket förutom att hon har fått… eh… eeh… hjärnskador som kommer som hon kommer få leva med… resten av livet. Eeh… Vi har hört att hon fortfarande… vårdas på sjukhus.”

Sedan återgick sändningen snabbt till ”den unge pojken” igen när Celinda Andersson intervjuade Marianne Kristiansson, som är överläkare på Rättsmedicinalverket. Till henne ställde hon en rad frågor, som alla verkade syfta till att väcka empati för den dömde:

”Du, det här är ju ett ovanligt straff för en femtonåring, berätta!”

”Hur kommer det sig att det är så ovanligt, skulle du säga?”

”Och vad säger du om straffet i det här fallet och vad kommer det att innebära för… femtonåringen?”

”Och den här pojken har ju då en intellektuell funktionsnedsättning också, vad ser du för risker med då att unga vårdas med vuxna som har en psykisk störning?”

Fråga efter fråga efter fråga, alltså, och med emfas på varje stavelse. Det var något annat, det, än den korta och pliktskyldiga frågan om offrets väl och ve.

Hon fick dock inget gehör från Kristiansson, som vägrade gå med på känslojolmet utan svarade frimodigt och sakligt på frågorna och konstaterade att rättspsykiatrin är professionell oavsett om de vårdar vuxna eller tonåringar.

Själv slog jag av sändningen med en besk smak i munnen. Det här är alltså vad jag får för mina skattepengar: Ett public service där den moraliska kompassen gått helt i spinn och där en brutal våldtäktsman jämställs med sitt flera år yngre offer.