Det är förstås alldeles för tidigt att skriva Tidöavtalets historia men så mycket har ändå hänt att man kan ana vartåt det lutar. Det handlar om småsaker men småsaker har en tendens att förändra sig ungefär som barn, det vill säga enligt principen ”små barn, små bekymmer; stora barn, stora bekymmer”.

Den som läser följande text som en kritik mot de fyra regeringspartierna eller någon av deras ledare läser fel. Jag vet inte om någon bättre än den nuvarande besättningen på regeringsskutan hade kunnat hantera de svaga orossignaler som hittills hörts. Kanske hade inte ens jag klarat det. Med det menar jag att man får akta sig för att komma med beskäftiga kommentarer i kraft av den falska visdom det skänker att i efterhand sitta i en bekväm länstol och tro sig ha överlägsna insikter och tillika makt att styra allt till det bästa.

Bara det faktum att avtalet existerar var en stor framgång för regeringen. Ett manskap som ger sig av på en fyraårig seglats bör såklart vara enig om färdriktning och helst också slutmål. Om just detta avtal uppfyller dessa krav kan diskuteras.

Avtal och överenskommelser mellan partier är notoriskt vanskliga att förstå sig på. Avtal mellan företag är för det mesta underverk av klarhet i jämförelse, ty jurister har lusläst och det finns ofta jobbiga regler om skiljedom som gör att parterna helst kommer överens. Men partiavtal lever i laglöst land i bemärkelsen att konflikter oftast slutar i någon sorts våld, till exempel högljudda anklagelser, skilsmässa eller nyval. Det finns inga lugnande umgängesregler som på den fria marknaden.

Man vet därför inte om Tidöavtalet verkligen är ett avtal eller om det är en kollektiv önskelista. Kanske tillkom det på så vis att den blivande statsministern bad varje regeringsparti att skriva ett antal sidor med sina önskemål för att därefter korrekturläsa och sedan häfta ihop alla bidragen som tillsammans bildade den slutgiltiga sextiotvåsidiga överenskommelsen.

Det finns indicier på att det gick till på ungefär det sättet. Därutöver träffades nog parterna för att resonera om detaljer i varandras förslag som de ogillade. I många fall åstadkoms säkert åtminstone provisoriska kompromissformuleringar. Men särskilt långt nådde man inte när det gällde att skapa samsyn och gemensam förståelse av de nedtecknade paragraferna.

Det framgick när sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson, bara några dagar efter presentationen av avtalet, vände sig emot överenskommelsen att antalet timmar för gratistolkar till migranter skulle skäras ned. Hon förklarade för hela världen att hon inte ville ha några nedskärningar och hon fick med sig ett gäng åsiktsfränder som också chockerats av tanken, tolkarna själva till exempel.

Händelsen är väl värd att fundera kring, ty den lär oss mycket om svensk politik. I en seriös organisation hade sjukvårdsministerns tilltag betraktats som en allvarlig insubordination. Att en av de inblandade flagrant bryter mot Tidöavtalet redan innan regeringsskutan lämnat kaj är grovt. Det skickar en signal till de övriga regeringsledamöterna att man inte behöver bry sig om det gemensamma avtalet och till svenska folket att ledamöterna antingen struntar i sin pakt eller inte har fattat vad begreppet avtal egentligen betyder. Det budskap som nådde en väljare som jag var att regeringen var föga pålitlig. Det kan bli till ett dödligt hugg mot dess överlevnadschanser när konsekvenserna får hopa sig.

En åtgärd hade kunnat återställa förtroendet och låtit regeringen gå styrkt ur krisen. Så hade det blivit om statsministern genast hade avskedat sjukvårdsministern för att visa att avtal ska hållas och att tidpunkten för förhandlingar om avtalstexten var förbi. Men detta skedde inte och jag tror att jag begriper varför. För det första har statsministern inte auktoritet över sina ministrar och för det andra är tidpunkten för förhandlingar i verkligheten inte förbi.

Om statsminister Kristersson varit VD i ett företag eller USA:s president hade han lätt kunnat sparka en krånglande personalchef respektive minister. VD:n har tillsatt personalchefen och presidenten ministern och kan därför avskeda vederbörande när det passar. Men jag tror inte Kristersson kan kalla till sig Ankarberg för att ge henne silkessnöret. Sannolikt måste han förhandla med Ankarbergs chef Busch, som tillsatt Ankarberg, och då kan man frukta att det uppstår dispyter och kompetensstrider som till och med kan göra större skada än Ankarbergs lydnadsbrott (som kanske inte ens är ett lydnadsbrott enligt det svenska politiska systemet).

Av detta är jag benägen att dra slutsatsen att det inte går att regera landet annat än med en statsminister som leder ett majoritetsparti och som förmår sätta ett lagom mått av skräck i sina medarbetare.

Det andra problemet är att Tidöavtalet i verkligheten är långt ifrån tillräckligt genomtänkt och färdigbehandlat. Det är än så länge bara en skiss. Ingenting är tillräckligt planerat för att kunna implementeras i närtid. Till exempel ska reglerna kring vindkraften revideras i grunden. Liksom andra energislag ska vindkraften själv bära alla sina kostnader. Det är en utmärkt idé men föreställ dig hur många års utredningar och förhandlingar som det kommer att kräva. Branscher som berövas sina subventioner brukar inte bli så lätta att tas med.

Är någon förvånad över att jämställdhetsminister Paulina Brandberg (bilden) inte vill gå med på Tidöavtalets bestämmelse att prostituerade ska kunna utvisas för bristande vandel? Kan Ankarberg omförhandla så kan väl hon.