I Apples klassiska reklamfilm ”1984”, se bilden och videon, som visades för 38 år sedan krossade en ung atletisk kvinna – som representerade Apple – Microsofts datormonopol. Analogt skulle man kunna säga att den svenska riksdagen (troligtvis) kommer att krossa den svenska tryck- och yttrandefriheten 2022. Den 16:e november väntas nämligen riksdagen rösta för en ändring i yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen som kraftigt kommer att begränsa dessa friheter. Den nya lagen om utlandsspioneri innebär i korthet att det blir brottsligt att röja uppgifter gällande internationella samarbeten som stör Sveriges relation till andra länder. Två omröstningar krävs visserligen eftersom det gäller en ändring i grundlagen och första röstningen ägde rum i april i år. Endast V och L röstade emot då.   

Som lagen är utformad blir den typen av granskningar potentiellt brottsliga och det blir möjligt att åtala både journalisten, källan och ansvarig utgivare. Det finns visserligen en skrivning som är till för att skydda just pressfriheten, om handlingen är ”försvarlig”, ett begrepp som är vidöppet för tolkning. Vid remissrundan mötte lagen stor kritik från mediebranschen. Det har, vad jag vet, inte varit mycket diskussion om denna lagändring. En som tagit upp problemet är vänsterförfattaren och debattören Stina Oscarsson i Svenska Dagbladet, en av de få vänsterdebattörer jag har respekt för.

Går lagen igenom kan kritiska artiklar i sociala medier som till exempel Det goda samhället kunna fällas. Jag skrev 2018 om Socialdemokraternas skamliga mutor för att bli invald i FN:s säkerhetsråd, ett inlägg om något som skulle kunna anses strida mot Sveriges relationer med främmande makt, se nedan:

”Den humanistiska stormakten Sverige älskar att glänsa på den internationella scenen. Ju fler politiskt korrekta svenska medborgare i FN och andra internationella organisationer, desto bättre. Men Sverige är ett litet land i Europas utmarker och konkurrensen om toppjobben i FN-systemet är stor. För att ”få in” regeringens representanter i olika organisationer har vår svenska regering blivit tvungen att antingen muta sig in eller ”köpa” respektive post, det vill säga betala lönerna själv. 

Det finns minst tre fall som belyser detta bruk: Margot Wallströms FN-tjänst, f d Sida-chefens nya jobb i OECD och Sveriges plats i Säkerhetsrådet. 

1. Margot Wallström fick 2010 jobbet som FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter. Men en månad tidigare hade det svenska biståndsorganet beslutat att ge 42 miljoner kronor till en FN-fond som arbetar med samma fråga – sexuellt våld i väpnade konflikter. 

Sidas beslut att ge ett stort bidrag till FN:s fond mot sexuellt våld i väpnade konflikter sammanföll sålunda med att Margot Wallström fick toppjobbet i New York. Generalförsamlingen beslutade senare att pengar för Wallströms lön och kansli för resten av mandatperioden skulle tas från den ordinarie FN-budgeten. (Sverige betalade lönen det första året.) Se Rebecca Weidmo-Uvell ”Wallström och FN-spelet” (10/11 2016). 

2. Sveriges vice statsminister Isabella Lövin (MP), ”fixade” så att Sidas dåvarande generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka 2016 utsågs till ordförande för kommittén för bistånd (Dac) inom i-ländernas ekonomiska samarbetsorgan OECD. Det beskrevs som en stor framgång och bevis för att Sverige är att räkna med i biståndsvärlden. ”Jag är stolt över det svenska arbetet inom internationell utveckling och det förtroende som ges Sverige och Petri Gornitzka och med denna viktiga utnämning”, skrev Lövin i ett uttalande.

Verkligheten var att regeringen hade lovat att stå för Gornitzkas lön och omkostnader under två år samt en lika stor summa för att täcka kostnader för kansliet. Utan det hade hon inte kunnat bli vald – den som vill ha posten måste betala. Motkandidaten kom från Belgien som inte var redo att betala för en heltidsordförande i Paris. Se ”Regeringen betalade 12 miljoner för toppjobb”, Aftonbladet (16/2 2018) 

3. När S kom till makten 2014 var ett av de främsta målen att få in Sverige på en plats i FN:s Säkerhetsråd. Tre länder konkurrerade om platsen och det gällde att få en 2/3 majoritet i generalförsamlingen för att bli vald. Eftersom varje stat på jorden har en röst i generalförsamlingen koncentrerade sig UD på de minsta staterna, de med cirka 100 000 invånare eller mindre. 

Flera av de små önationernas politiker i Stilla Havet bjöds in till Sverige under täckmantel av en klimatkonferens. De flögs hit i businessklass, fick bo på lyxhotell, åt gott och fick presenter av regeringen, det vill säga de svenska skattebetalarna. Medel för detta hade tagits av biståndsbudgeten och en till UD knuten stiftelse, Dag Hammarskjölds stiftelse. Se ”Biståndspengar gick till röstjakt på svensk plats i FN:s säkerhetsråd”, Dagens Nyheter (4/4 2016) 

Vidare hade Margot Wallström, kabinettssekreteraren Söder och f d diplomaten Pierre Schori rest till diktaturstater som Zimbabwe, Kuba och några av de små örikena i Västindien och kohandlat för att Sverige skulle väljas in i Säkerhetsrådet. Tanken var att de stöder oss i generalförsamlingen och vi stöder dem med till exempel utnämningar i diverse FN-organ. Hela muthärvan lär ha kostat mer än 20 miljoner och UD har dessutom mörkat hela affären; handlingar och e-mail har raderats eller uppgivits aldrig ha funnits. Se ”UD-chef raderade mejl om kampanjen till säkerhetsrådet”, Dagens Nyheter (28/2 2018)”. 

Med tanke på alla de stater som nämnts i artikeln ovan skulle den kunnat fällas för spioneri. Paradoxalt nog vägrade S-regeringen redan då att lämna ut information om UD:s handhavande av ansökningen till säkerhetsrådet med motivering att det kunde skada Sveriges förhållande till andra stater. Hade lagen gällt idag hade inte bara informationen lagligen vägrats journalister/sociala medier utan personerna hade dessutom kunnat åtalas och dömts till fängelse för spioneri. Hur kommer riksdagen och den nya borgerliga regeringen att ställa vid omröstningen den 16 november? Kommer bara V och kanske L rösta emot, och hur kommer KD, SD och M rösta? Och S och MP? 

En skrämmande framtid med censur och hot om åtal kan ligga framför oss om Riksdagen röstar fel den 20 november.