Regeringen Kristersson tar nu officiellt avstånd från de kurdiska organisationerna PYD/YPG.

Ställningstagandet upprör, föga förvånande, både PYD och YPG. Som svar meddelar i dag Shiyar Ali, representant för självstyret i nordöstra Syrien som är kopplat till PYD, att de vill att Sverige ska ta hem misstänkta svenska IS-terrorister som hålls fångna i Syrien. Från Aftonbladet:

”– Varför ska vi ta hand om Sveriges terrorister? Varför ska vi göra det när man tar avstånd från en organisation som kämpar mot terrorismen och betalar dyrt?, säger han till TV4 som var först med att uppmärksamma kravet.”

Kurdiska partier och organisationer och alla deras bokstavskombinationer är verkligen inte mitt expertområde, så nu klampar jag omkring lite som på nattgammal is. Men enligt Wikipedia får jag fram följande om YPG:

”YPG och närstående grupper betraktas som terroristorganisationer av Turkiet och Qatar. Sveriges regering har fram till 2022 stött YPG och PYD och det socialdemokratiska partiet deklarerade i november 2021 att de avsåg att fördjupa samarbetet med PYD, som en del i en uppgörelse med riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh.”

Sverige ger alltså bistånd till YPG och PYD. Då undrar man ju med hur mycket, och hur mycket av våra skattepengar sossarna var beredda att betala i muta till den kurdiska kommunisten Kakabaveh för att hon skulle rösta fram Magdalena Andersson som statsminister. Rebecca Weidmo Uwell skrev i december 2021:

”Socialdemokraterna köpte Kakabavehs röst för 376 miljoner dollar fram till 2023. Vi har hittills gett 210 miljoner dollar och detta höjs nu en totalsumma fram till 2023 på 376 miljoner dollar.

Så ska man sammanfatta är den korrekta summan för just Kakabaveh röst den där dagen 24 november explicit drygt en miljard fem hundra tusen skattekronor (166 miljoner dollar) då detta är höjningen av anslaget efter den 24 november.”

Om jag gör som jag brukar, räknar mot dollar på gånger tio, så har vi alltså bidragit med 2,1 miljarder till YPG. Plus 1,5 miljarder i Kakabaveh-stöd, om de pengarna har hunnit betalas ut. Då landar vi i runda slängar på totalt 3,6 miljarder prima svenska skattekronor.

Enligt DN 220607 har Sida givit följande bistånd:

”Sverige ger inget stöd till politiska partier i Turkiet. Däremot har Sverige genom UD och Sida en vad de låter kalla regional strategi för Syrienkrisen åren 2016-2023. Strategin utgörs av ett bistånd på 3,21 miljarder kronor som syftar till att ‘stärka motståndskraften hos den syriska befolkningen och hos utsatta grupper i Syriens grannländer. (…) ska även bidra till stärkt demokrati och jämställdhet samt ökad respekt för mänskliga rättigheter’, står det i regeringsbeslutet om strategin.”

Som vanligt rent snömos från UD, alltså. De öser gladeligen och med friskt humör ut miljarder av våra skattepengar, utan någon som helst kontroll över var pengarna i slutänden hamnar.

Visst, de kurdiska organisationerna i Kurdistan har bekämpat IS. Men de har även fått stort monetärt stöd för detta, åtminstone från Sverige. Och nu hänger vår Nato-ansökan i mångt och mycket på Turkiets syn på hur vi hanterar dessa organisationer, som har nära samröre med det internationellt terroristklassade PKK, vilket även Sverige har skrivit under på.

Någon skrev i Facebook-flödet att YPG-ledaren Shiyar Ali har levererat ett ”berättigat svar” till vår regering. En annan replikerade att ”Då drar vi in biståndet, bara”.

Jag skulle tro att 3,6 miljarder svenska skattekronor inte är kaffepengar för vare sig YPG eller regionen Kurdistan. Och inte ens den tidigare MP/S-regeringen var speciellt intresserad av att ta ”hem” några svenska IS-terrorister därifrån. Mer än kvinnor och barn.

Utan att, som sagt, vara någon expert på dessa krig, territorier och krigande organisationer har jag svårt att tänka mig att YPG har kämpat mot IS bara för att göra Sverige en tjänst. Men de har fått bistånd från Sverige, lite som en muta, för att behålla några av de cirka 300 IS-anhängarna från Sverige i fortsatt fängsligt förvar.

MP/S-regeringens strategi för att hantera allt som ständigt händer i de oroliga delarna av världen, och som generar enorma mängder flyktingar som söker sig till just Sverige, har varit att ständigt öka biståndet. Ju fler flyktingar som ”valde Sverige” från ett MENA-land, desto högre bistånd till det landet. Oavsett om merparten, efter asylprövning, inte klassades som flyktingar utan skulle flytta hem igen. Och de länderna då vägrar att ta emot sina egna medborgare.

YPG har naturligtvis all rätt i världen att hävda att vi ska ta emot våra svenska medborgare, precis som vi förväntar oss att MENA-länderna ska ta emot sina. Den enda skillnaden är väl att vi inte får miljardbistånd från dessa MENA-länder för att behålla deras medborgare. Vilket de får från oss. Plus att vi inte slänger in dem i mörka fängelsehålor utan ger dem svensk välfärd, gratis och i världsklass.

Amineh Kakabaveh är också upprörd idag, och skäms som vanligt över Sverige. Hon anser fortfarande att ”Kurdernas sak är vår!”. Men frågan är om det verkligen förhåller sig så.

Jag lutar nog mer åt att det är ”Sveriges” och svenskarnas ”sak” som är det viktigaste för Sverige nu. En uppfattning som jag, glädjande nog, verkar dela med vår nya regering.