Utlandsbiståndet som går via staten har diskuterats en del i årets valrörelse eftersom Moderaterna och Sverigedemokraterna har velat minska det. De som opponerat sig mot det har valt att med näbbar och klor försvara det så kallade enprocentsmålet.  

Enprocentsmålet är en princip som Sverige tillämpat sedan 1960-talet, som innebär att ungefär en procent av BNP ska gå till bistånd. Det kan låta som att summan därmed är fixerad, men det är den inte. Snarare kan mängden pengar variera med flera miljarder från år till år, eftersom BNP varierar.  

I stället för att bestämma vad man vill göra och hjälpa med i utlandet, så avsätter man alltså pengar som man ska spendera innan man beslutat vart de skall gå. Det bäddar för slöseri och dåliga beslut, då man snabbt måste hitta nya användningsområden för pengarna. Pengar som försvunnit i korruption eller inte har gjort tillräcklig nytta, har vi också sett åtskilliga exempel på under åren.  

Trots detta försvaras enprocentsmålet i debatten som om det vore en magisk formel eller helig institution. Om det på något vis rörs så försvinner magin och världen kommer att rasa samman. Ger man å andra sidan en procent, så är allt frid och fröjd och alla är glada.  

Det går att förstå hur enprocentsmålet har kunnat bli så centralt i biståndsdebatten. Det är enkelt att försvara – om man nu kan acceptera väldigt tunna argument. Man hamnar då också på ”den goda” sidan. Det finns också få argument när det gäller vilken effekt och nytta biståndet har, eftersom det är svårt att ta reda på det. Pengarna utgör små delar i stora komplexa sammanhang i mer eller mindre trasiga länder. De kanaliseras också till stor del genom multilaterala organisationer, så som FN, vilket gör pengarna svåra att följa. 

Men vad är det som säger att just en procent ger det perfekta biståndet? Varför är inte det bästa två procent? Eller fem procent? Eller 0,5 procent? Hur är det ens möjligt att världens lidande och behov är knutet till Sveriges BNP? Svaret på de frågorna diskuteras sällan. Biståndsmålet i sig verkar viktigare än vilken nytta skattepengarna gör.  

Kritiken mot enprocentsmålet påminner om hur kritiken mot till exempel vår gemensamma public service mottas. Alla synpunkter som på något sätt kan rucka på status quo, påstås ha förödande effekt. Bara onda människor föreslår förändring!  

Som det låter i debatten skulle biståndet i princip försvinna om enprocentsmålet övergavs. Så är det förstås inte. Snarare skulle det då finnas en chans att fokusera mer långsiktigt på det som faktiskt fungerar. Utformningen och konsekvenserna av biståndet skyms idag bakom enprocentsmålet. 

Den nya regeringen har meddelat att de kommit överens om att enprocentsmålet när det gäller utlandsbiståndet ska överges. Det har redan mött stort motstånd, men är rätt väg att gå.    

Biståndet har under åren lett till att ett stort komplex har bildats, som en ö, vid sidan av staten. I centrum står biståndsmyndigheten Sida. Många i Sverige har sin försörjning genom den stora verksamhet som kopplas till biståndet. Politiker och tjänstemän reser runt i världen och delar ut pengar i bistånd, vilket ger Sverige, men även dem själva, positioner och makt.  

Sådana stora komplex kan lätt börja skapa sin egen logik och arbeta för bevarande av den egna sfären i stället för att se uppdragsgivares önskemål – folket i detta fall. Det är således viktigt att från politiskt håll följa, men också begränsa, den välgörenhet som sker med våra pengar genom biståndet.   

Biståndet behöver bli mer som ett utgiftsområde bland andra. Det behöver granskas för den effekt det ger och vilket behov det fyller för Sveriges egen befolkning. Det innebär också att den måste börja vägas mot övriga utgiftsområden och inte bara följa en på förhand beslutad tariff.  

Självklart finns det bistånd som gör positiv skillnad. Konstigt vore annars, med tanke på att det handlar om tiotals miljarder kronor varje år, ca 50 miljarder kronor 2021. Välgörenhet är inte heller fel, men svaret på hur mycket staten ska vara involverad i detta med skattepengar som tas ifrån människor genom tvång, är ändå inte självklart. Att svaret skulle vara exakt en procent av BNP är osannolikt.  

Det sägs att Sverige är ett rikt land. Men även om så är fallet, så måste inte det statliga biståndet vara högt. Sverige är också ett fritt land där alla har möjligt att bidra till välgörenhet – inom och utanför landet – frivilligt. Det kommer dessutom med en större känsla av solidaritet än att hjälpa genom skatten.  

Josefin Utas är forskarutbildad ingenjör, samhällsdebattör och tidigare engagerad i partiet Medborgerlig Samling