I regeringsförklaringen sa statsministern att Sverige befinner sig i ett mycket tufft läge. Och det kan mycket väl bli betydligt sämre, la han till.

Det är naturligt att en tillträdande regering särskilt uppmärksammar de svårigheter den fått ärva från sin föregångare eftersom eventuella förbättringar då kommer att se så mycket mer imponerande ut. Men i det här fallet handlade det inte bara om den sortens förutseende försiktighet. I sitt uttalande lät Kristersson också ana en uppfattning som verkar vara vitt utbredd bland västvärldens finansministrar och riksbankschefer, kanske särskilt de amerikanska (vilket nog beror på att det som vanligt är USA som anslagit tonen). Den utbredda uppfattningen är att det finns risk för galopperande inflation om man inte gör folk fattigare.

Den skräckbild som föresvävar finanspolitikerna är den tyska mellankrigsinflationen där kunder kom till bagerierna med skottkärror fulla av sedlar för att köpa en limpa. De är oroliga för att den inflation i tioprocentsklassen som drabbat ekonomierna under det senaste året (fastän USA:s finansminister så sent som i våras försäkrade att inflationen var tillfällig och ofarlig) ska ge okontrollerbara följdeffekter om folk börjar kräva lönehöjningar för att kompensera sig för prisökningarna och en ond spiral av penningförsämringar därmed utvecklas.

Metoden att mota den processen i grind är räntehöjningar. Det är ett trubbigt instrument men det finns inte så många andra; att bedriva finanspolitik är inte så mycket att följa en exakt vetenskap som att försöka gissa hur vinden ska blåsa i morgon och noga uppmärksamma vindkantringar och olika slags påtryckningar. Grundidén med räntehöjningar är emellertid att folk ska tvingas till sparsamhet och åtstramning, till exempel att minska konsumtionen och att skjuta investeringar på framtiden.

En viktig fråga är, tror jag, vad den höga inflation vi faktiskt har beror på. Det kanske vanligaste sättet att förklara inflation är att peka på penningmängdens förändringar. När riksbanken trycker pengar – det går inte till så men det är lättare att tänka om man föreställer sig fler sedlar i omlopp – går priserna upp eftersom kvantiteten varor och tjänster inte ökat bara för att sedeltryckerierna går över till tvåskift. Detta är också vad som faktiskt inträffat under de senaste åren. Jättelika penningmängder har injicerats i ekonomierna för att få fart på efterfrågan efter det att coronapandemin tagit slut och nedstängningarna upphävts. Inflationen beror alltså delvis på att statsmakterna skapat ny efterfrågan genom att trycka pengar.

Men en del av inflationen beror på något helt annat än statsinitierad efterfrågeökning, nämligen statsinitierad utbudsbegränsning. Om den tillgängliga kvantiteten varor och tjänster minskar medan penningmängden är oförändrad så blir även detta en orsak till prishöjningar. Just det är vad som inträffat i fråga om energi. Utbudet av energiråvara, läs fossiler, har minskat vilket jag tror beror på klimatpolitiken medan andra skyller på minskade leveranser av fossila bränslen från Ryssland. I vilket fall som helst har den tillgängliga mängden energiråvara kraftigt reducerats vilket fått direkta effekter på elräkningarna och vid bensinstationerna och därefter indirekta effekter när energiprishöjningarna fortplantat sig i ekonomin och kommit att påverka alla andra priser.

En annan kraftig utbudsbegränsning har förstås varit de nedstängningar av de nationella produktionsapparaterna som åtskilliga stater beordrade för att försöka stoppa spridningen av coronat. Av oklara skäl avstod Sverige lyckligtvis från sådana nedstängningar medan andra stater, särskilt Kina, vidtagit så drastiska kontakt- och verksamhetsförbud att ekonomin nästan tvärstannat.

Alla de inflationsdrivande faktorer som jag nu nämnt – klimatpolitik som begränsar utvinningen av fossila bränslen, minskad import av fossiler från Ryssland vilket delvis beror på västländernas sanktioner, nedstängning av ekonomier för att bekämpa coronat vilket lett till produktionsbortfall och därefter efterfrågestimulans för att bekämpa effekterna av produktionsbortfallet och så vidare – är resultat av politiska beslut. Även om det med lite ansträngning går att finna fog för dessa beslut verkar de, när de lagrats på varandra, ha skapat en stor internationell kris som bland annat avspeglas i statsministerns dystra varningar i regeringsdeklarationen. Det hela påminner om sjuklingen som får medicin mot sin åkomma men sedan drabbas av biverkningar som måste behandlas med nya mediciner som i sin tur får biverkningar som ska behandlas med nya läkemedel i all oändlighet.

Nu ska finanspolitiken alltså med räntehöjningar försöka lindra effekterna av tidigare politiska åtgärder som vidtagits utan att man kunnat förutse följdverkningarna – lika lite som man nu kan förutse konsekvenserna av de nu pågående räntehöjningarna. Syftet är att bromsa ekonomin för att förebygga hyperinflation men det kan kanske lika gärna sluta med att ekonomin kollapsar under tyngden av alla lån som politiken under många år med sin räntepolitik uppmuntrat folk att ta för att köpa bostäder och bilar och som de nu kanske inte längre kan hantera.

Lärdomen är troligtvis att politiken bör vara synnerligen återhållsam med åtgärder, särskilt kraftfulla åtgärder. Risken är att politikernas klåfingrighet gör större skada än nytta.