PATRIK ENGELLAU: Intellektuella som formar vår framtid

Janerik Larsson vid Stiftelsen Fritt Näringsliv gör en samhällsnyttig insats genom att läsa ett stort antal tidningar från hela världen och skicka ut intressanta artiklar till folk som anmält sig. Jag har anmält mig och fick häromdagen en värdefull påminnelse om att många lärda, begåvade, upphöjda och av samhället hyllade och försörjda personer har totalitära böjelser och inte ens skäms att erkänna det.

Det handlar om Jørgen Randers (bilden), en norsk professor vid ett halvdussin universitet världen över, rector magnificus, styrelseledamot i ett okänt antal företag och forskningsstiftelser, statlig långtidsplanerare och framtidsforskare som delförfattade den för ett halvsekel sedan enormt uppmärksammade boken The Limits to Growth. Den bestsellern hade med förment vetenskapliga metoder räknat ut att världen inom kort skulle gå under på grund av överbefolkning, miljöförstöring, uttömning av alla naturresurser och en del andra gissel.

Nu är Randers igång igen som delförfattare till en ny bok i samma genre som heter Earth for All: A Survival Guide for Humanity. För att du ska inse lödigheten kan jag tala om att även Johan Rockström var delförfattare. Janerik hade hittat en intervju med Randers i Hufvudstadsbladet.

I boken (som jag inte har läst) föreslås inte något ”Great Leap Forward” enligt den kinesiska modell som åren runt 1960 fick upp till femtio miljoner kineser att svälta ihjäl utan i stället ett ”Giant Leap Forward”. Men boken andas i övrigt samma tillit som det kinesiska utvecklingsprojektet till vad en beslutsam överhet kan åstadkomma bara den slipper ta hänsyn till sådant som folkets uppfattningar och medborgerliga fri- och rättigheter. ”Våra demokratier och marknadssystem stärker kortsiktigheten så att vi inte idag lyckas göra det som skapar en bättre framtid”, säger Randers bekymrat.

När Randers var yngre hade han hoppet kvar att folket skulle mogna och ta reson. ”Men jag tog fel”. Inte ens ”massiv och plötslig” miljöförstörelse möjliggör ”robusta klimatåtgärder”. Men Randers har inte gett upp all förtröstan. Under pandemin noterade han att det kvickt och lätt gick att förändra folks vardag bara man vidtog tillräckligt drastiska tvångsåtgärder. Det fungerade för att politikerna ”slopade tanken på att ha folkets stöd. De bara tog beslut, auktoritärt, där de aldrig hade fått en folkmajoritet med sig. Och de tog enorma lån för att betala notan dessutom”.

Randers tilltalas särskilt av möjligheten att tvinga medborgarna till samhällsförändringar och att sedan nödga dem att sätta sig i skuld för att finansiera en omdaning de inte vill ha: ”Att staten i en demokratisk marknadsekonomi kan ta massiva, auktoritära beslut och till och med finansiera dem inger stort hopp”. Själv skulle jag säga att det som inger Randers stor förtröstan snarare är att det visat sig vara lättare för överheten att strunta i demokratin än den ens vågat hoppas.

Randers verkar vara en rationell människa som inte låter principer stå i vägen för praktiska lösningar. Politiken får inte låta sig hindras av heliga kor. Om demokratin blockerar lösningar som han själv och Rockström tänkt ut så får man upphäva demokratin, åtminstone tillfälligt: ”Jag är inte emot demokrati, men man måste göra något med den, så att samhällena kan ta beslut som är hållbara på trettio års sikt även om de är jobbiga på tre års sikt”.

Ej heller kan Randers och Rockström begränsa sig till åtgärder som är ekonomiskt försvarbara. Om de vill göra något kan de inte ta hänsyn till bristande lönsamhet: ”Där behöver staterna vara starkare och tvinga in marknaden i en hållbarhetsram”.

När herrarna väl avskaffat demokratin, marknadsekonomin, näringsfriheten och troligen äganderätten ligger världen öppen inför deras fötter. Då ska ”dieter läggas om för att respektera planetära gränser” (troligen att vi ska äta insekter), ”fattigdomen avvecklas genom att de rika beskattas hårdare”, välfärden ”fördelas jämnare mellan syd och nord” och alla som jobbar inom den fossila industrin förflyttas till produktion av miljöteknik. Randers gillar Kina – ”en antidemokratisk nation med en stark stat som har åttafaldigat BNP per capita på 40 år” – men han törs knappt säga det: ”du får aldrig säga att du är positiv till Kina [för då] är du utesluten som seriös debattör”.

Själv menar jag att han blev utesluten som seriös debattör långt innan Kina kom på tapeten. I samma banor som han tänker många av de framgångsrika människor som skattebetalarna försörjer för att de ska forska fram lösningar på samhällets problem. När politikerna sedan klubbar igenom dessa lösningar får de mer makt ty sådan är lösningarnas natur. Min tro är att själva syftet är att stärka politikerväldet. Hitta på någon bättre förklaring om du kan.

Patrik Engellau