Det är vådligt att uttala sig om det nyss avhållna septembervalet eftersom vi ännu inte vet hur det slutgiltiga utfallet blir och ännu mindre anar hur det kommer att arta sig när en regering ska tillsättas. Ska det bli månaders förhandlingar, ska det bli partiavtal som januariöverenskommelsen, ska Dagens Nyheter lyckats driva igenom sitt förslag om en regeringsallians mellan socialdemokraterna och moderaterna?

Jag har hört den samverkansidén från olika håll i åtskilliga decennier. Den har en viss logik. Det handlar om ett slags politikens saltsjöbadsavtal där stora och rimligt sansade representanter för vardera sidan av en nationell politisk skiljelinje – de ”statsbärande partierna” – ska gräva ned stridsyxorna och i ordnade former komma överens för landets bästa. När förslaget först presenterades för några årtionden sedan gick den avgörande nationella politiska skiljelinjen mellan borgare och socialister så om dessas förnämsta representanter kom överens så hade nationen möjligen gjort ett framsteg likt det som fullbordades när SAF och LO slöt sitt avtal år 1938.

På den tiden var förslaget kanske inte så dumt. Men nu går den viktigaste nationella politiska skiljelinjen inte längre mellan borgare/moderater och socialister/socialdemokrater. Nu står de politiker som representerar dessa intressen på samma sida i kampen mot alla vanliga medelklassare som ryser över de politiska eliternas vanstyre av landet. Dagens Nyheters idé är att de främsta politiska eliterna ska sluta leden för att få slut på käbblet mellan politikerna. Bara om de starkaste partierna enas så kan medborgarna tystas:

Krasst uttryckt måste politikerna förmedla budskapet till väljarna att de kommer att bli fattigare och att det finns begränsade möjligheter att ändra på det. Klarar en svag regering det?

Vad kan ändra på förutsättningarna? Socialdemokraterna skulle kunna konstatera att Magdalena Andersson inte kan fortsätta som statsminister, att Ulf Kristersson är den naturliga regeringsbildaren, besluta sig för att släppa fram honom och sätta sig ner och diskutera sakpolitik. Moderaterna skulle kunna fatta den utsträckta handen, ta chansen att visa att man är något annat än SD. Ett statsbärande parti.

Detta resonemang är enligt min mening egennyttigt och cyniskt från politikerväldets sida. Inte bara det, förresten, utan också odemokratiskt eftersom det bygger på att politikerna ska förstärka sin kartell mot medborgarna. Politikerna i alla partier har stökat till förhållandena i Sverige – invandringen, brottsligheten, skolan, energikrisen etc – till den grad att inget av partierna kan få ordning på situationen. Som Dagens Nyheter påpekar kommer detta att få obehagliga effekter för medborgarna om vilka dessa inte blivit förvarnade. Borde då inte medborgarna själva ha begripit att det skulle bli kostsamt och besvärligt att göra om hela landets produktions- och konsumtionsapparat för att förebygga en av politikerna förmodad miljökatastrof? Jo, det borde de själva ha begripit men det gjorde de inte (fastän jag och andra har varnat i flera år).

Men nu börjar medborgarna bli varse vad slags soppa politiken kokat ihop. Vem är då den politiker som ska ställa sig i första ledet och förklara för väljarna ”att de kommer att bli fattigare och att det finns begränsade möjligheter att ändra på det”? Ingen politiker kommer att göra det ty ingen är enskilt skyldig eftersom alla är skyldiga. Men om partierna sluter leden och låter de största – moderater och socialdemokrater – bli deras språkrör så kanske medborgarnas ilska kan gå att kontrollera. Det är Dagens Nyheters förslag.

Dagens Nyheter tänker ut fina strategier som kanske kan mildra förbittringen mot politikerväldet. Men det är tveksamt om det kommer att fungera. Sverigedemokraterna kommer i varje fall att stå där som en levande påminnelse om politikerväldets försummelser. Deras anklagelser får naturligtvis minskad sprängverkan ju fler gamla nazister som upptäcks i partiets led. Men även om varenda medlem avslöjades som hitlerist så skulle partiet stå där pekande och tyst anklagande som den skrämmande stengästen i Mozarts opera Don Juan.