Gästskribent STIG FÖLHAMMAR: Rikspolitiker kan allt vart fjärde år! 

Onsdagen den 25:e var jag på Kvartals och Arenas så kallade ”Town Hall” i Stockholm.  Arrangörerna hade bjudit in riksdagspolitiker för att besvara frågor rörande dels Lag och Ordning, dels Skolan. Arrangörerna kallad tillställningen för ”Folkviljan”, eftersom frågorna angående Lag och Ordning ställdes av nio personer från olika delar av landet till fem politiker som representerade KD, SD, M, Mp och S om partiernas politik avseende just Lag och Ordning.  De nio personerna som representerade ”Folkviljan” hade Demoskop slumpmässigt tagit fram. Arrangörerna hade medvetet avstått från representanter för L, C och V vad gäller Lag och Ordning, men dessa fick i stället chansen vad gäller Skolan. Det var inget egentligt fel på frågorna, även om de blev mer och mer likalydande. Det var brottsbekämpning – gängmord och vardagsbrottslighet, snatterier, påföljder, straff, åldersgränser och rabatter samt brottsförebyggande åtgärder. Mycket om brottsförebyggande verksamhet var det.  

Det som förbryllade mig mest var hur rörande eniga rikspolitikerna var om vilka stora uppgifter som ligger på kommunerna, när det gäller att upptäcka och åtgärda ungdomar på glid in i gängen och i kriminalitet. Och verkligt kunniga verkade rikspolitikerna också vara!  

De verkade kunna allt om hur Barnavårdscentralernas 4-årskontroll går till, om hur viktig förskolans roll är för upptäckt av dålig språklig och själslig utveckling. De verkade kunna och förstå allt om skolans och fritidsverksamheternas betydelse, och om att ungdomsgårdar, bibliotek och kultur bör finnas, vara öppna och agera samt – naturligtvis – om socialtjänstens viktiga arbete. De hade alla massor av förslag om hur kommunernas arbete med att förhindra brottslighet kan, bör, eller skall utformas. Och samverkan, betydelsen av att polis, skola och socialtjänst samverkar, att de träffas, pratar och delar information med varandra underströks minsann också.  

Det var mycket om det mesta i kommunernas verksamheter. Jag frågade mig: är de här grabbarna (de var alla män) ledamöter i Sveriges riksdag eller i kommunfullmäktige i Sundbybergs eller i någon annan svensk kommun? Är inte riksdagsledamöternas uppgift att stifta lag och att strö skattebetalarnas pengar på problem som känns viktiga? Vet de här grabbarna inte sin plats i Sveriges administrativa system? Har de hamnat helt fel i strukturen? 

Så, jag dristade jag mig att fråga: om det nu är så viktigt att vara tidigt ute, (ni vet den där om att det börjar med en knappnål…) och att samverka, är det då inte helt klart att polisväsendet bör delas upp mellan stat och kommun, ungefär som situationen var före förstatligandet av polisen 1965? Vem av er vill ha en återkommunalisering av – säg 2/3-delar av polisresurserna – till kommunerna? Nähä, se det ville ingen av riksdagsledamöterna. Att släppa makt till en lägre nivå? Nej, se det går då rakt inte! Det är inte fel att ha två olika huvudmän (som kan skylla misstagen på varandra) bara de samverkar. Vårbygänget är inte endast verksamma i Vårby, och de fattigare kommunerna skulle inte ha råd att anställa poliser. Bättre då kanske att man i Säffle och Årjäng får vänta i fem, sex timmar på att polisen kommer från Karlstad? 

Nå, allt var inte helt nedslående. Det fanns en glimt av hopp när de båda representanterna för M och KD förklarade att det behövs en helt ny Brottsbalk. Se där lagstiftning – en verklig och viktig riksdagsuppgift! Skälen som anfördes för denna insats var dels att brottsligheten har förändrats sedan 60-talet (öppnare gränser, ökad immigration och segregation), dels att brottsoffrets knappast nämns i den optimistiska ”rehabiliteringsbalken”, den nu gällande Brottsbalken (BrB) från 1965 och måste få rättmätig upprättelse i den nya. 

Stig Fölhammar, fd stats- och EU-tjänsteman, konsult och egenföretagare.

Gästskribent