PATRIK ENGELLAU: Bara inte staten försöker rädda oss från lågkonjunkturen

För några år sedan skrev jag en bok om Gud. En oplanerad poäng var att resonemanget sådär lite i förbifarten visade på orsakerna till den stora välståndsexplosion som gynnat västvärlden under 1900-talet. Min tes var att Gud vill att människornas tillvaro ska vara paradisisk redan i jordelivet och att han utrustat oss med tillräckligt med förnuft, naturresurser och andra förutsättningar för att möjliggöra denna lycka men att vi människor inte orkat mobilisera dessa omständigheter utan i stället hela tiden bett böner till Gud för att Han skulle lägga livet till rätta för oss. Till slut tröttnade Gud på människornas lovsånger och övriga inställsamma fjäsk och utplånade sig själv i våra sinnen så att vi slutade tro på honom. Vi insåg då att om vi ville leva med hygglig levnadsstandard så fick vi ordna det själva. Så inleddes en väldig intellektuell knoppning som vi brukar kalla Upplysningstiden och två sekler senare slog ut i full blom med rinnande vatten och solkustresor till alla. Sens moralen är att människan tvingas leva kvar i sin jämmerdal så länge hon vägrar att uppbåda de resurser hon besitter och att det är först när hon slutar tro att hon ska räddas av något övernaturligt som hon får kontroll över sitt öde.

Lite komplicerat resonemang, kanske, men jag tror det håller. Man kan överföra tanken att folk förr i tiden hölls tillbaka av sin gudstro till våra dagar när folk hålls tillbaka av sin religiösa förtröstan på staten. Det är nämligen så att politiken och staten under de senaste nästan hundra åren blivit föremål för ett nytt slags gudstro som inte står den gamla så mycket efter. Ett hyggligt indicium på detta är att Svenska kyrkan som har tusenårig träning på att dyrka ockulta väsen och dogmer så motståndslöst har låtit sig bedåras av den moderna statens heliga trossatser, det vill säga PK-ismen.

Min tes är alltså att folk först trodde på Gud, sedan på människan (vilket var då de grundläggande framstegen gjordes och det vetenskapliga tänkandet fick fäste) och numera på staten och dess prästerskap politikerna (varvid det sunda förnuftet tillbakabildats och ersatts av tilltro till statens magiska krafter).

Det värsta är att staten och politikerna själva tror sig ha övernaturliga förmågor. Det började med att ekonomen John Maynard Keynes hittade på teorier enligt vilka staten genom att bedriva finanspolitik, det vill säga mecka med skatterna och sedelpressarna, slutgiltigt kunde befria marknadsekonomin från besvärande konjunkturcykler. Bedöm själv hur väl det lyckats.

Under pandemin gav politikerna efter för sin hybris. De genomdrev i många länder – Sverige blev befriat – nedstängningar och utegångsförbud vilket faktiskt fick effekt på det viset att ekonomierna till stor del slutade fungera. Då satte politikerna in keynesiansk medicin med hjälp av sedelpressarna vilket ledde till inflation och allmän ångest som i sin tur fördjupar konjunkturnedgången eftersom folk är rädda och inte törs köpa något.

Det är uppenbart att politikerna, och det gäller alla länder, står rådlösa. Det är som under pandemin, när folk blev panikslagna och krävde resoluta åtgärder av det härskande prästerskapet som inte hade en aning om vad som borde göras och till slut landade i massiva vaccinationskampanjer vars effekter fortfarande är oklara.

Risken är nu att folken ska tvinga fram politiska åtgärder för att på något magiskt vis få kontroll över energipriserna och att politikerna – varav en del tror på sina ockulta krafter och andra bara känner kraven att de ska leva upp till sin roll som den allsmäktiges representanter – villfar folkens önskemål vilket kan slå lika fel som när sedelpressarna startades under coronat.

Det är viktigt att vi nyktert betraktar situationen och tar tillbaka vårt sunda förnuft. Vi måste inse att politikerna inte har någon lösning och att det bästa troligen är om de bedriver så lite makropolitik som möjligt i avvaktan på att de dåliga tiderna ska blåsa över. De bör lägga ned sina visionära projekt om hållbarhet och global integration och i stället fundera över hur deras uppdragsgivare och finansiärer, den svenska medelklassen, vill att livet ska gestalta sig.

Framför allt bör vi lära oss av historien – åtminstone som jag tolkar den – att det går bra för människorna om vi litar mer på vårt eget förnuft än på överheter som vi av oförstånd tillskriver översinnliga krafter. Titta på dem under partidebatterna och fråga dig själv om du på allvar vill lägga ditt öde i dessa skojares händer.

Patrik Engellau