En av mina oftast exercerade käpphästar är att Sverige under det senaste halvseklet eller lite mer har skapat ett världsunikt statsskick som heter politikerväldet. Om du tror att jag skojar så har du fel.

Politikerväldet är en logisk följd av demokratin. Om man vill kan man säga att det är en urartad form av demokrati eftersom det har kvar en del institutioner och ritualer som är specifika för demokratin, till exempel allmänna val, utan att ha behållit demokratins kärna som ligger i relationen mellan de röstande medborgarna och deras valda ombud. I en äkta demokrati vet båda dessa kontrahenter att det är medborgarna som är huvudmännen och de valda ombuden som är agenterna. Det betyder att det är medborgarna som bestämmer vilket båda parter i en demokrati accepterar och finner vara en naturlig ordning.

Ska jag vara tydligare? I en demokrati är ombuden underlydande och medborgarna principaler. Man kan göra enkla experiment för att ta reda på hur det i konkreta fall ligger till. Jag frågar exempelvis om du vet vad ditt förtroendevalda ombud heter och om du har hans telefonnummer inlagt i mobilen. Om svaret är nej på båda frågorna är det illavarslande. Då kanske jag föreslår att du ringer till parlamentets växel och ber att få tala med ett ombud från ditt parti och din valkrets. Om ingen svarar lämnar du meddelande och ber om att bli uppringd. Om nu ingen ringer tillbaka inom rimlig tid kan du vara ganska säker på att demokratin har förvandlats till ett politikervälde där principalen och agenten har bytt plats. Du har med andra ord blivit politikernas tjänare. De har ingen lust att fjäska för dig genom att slå dig en pling. Om de fick frågan skulle de säga att de inte haft tid att ringa. I själva verket skiter de i dig och detta med rätta eftersom du inte har någon makt över dem.

Jag brukar hävda att det är den tyske sociologen Robert Michels oligarkins järnlag som ligger bakom denna metamorfos, det vill säga att heltidsproffsen alltid tar makten över medlemmarna i demokratiska organisationer. Proffsen kan reglerna och hittar i maktens korridorer vilket på sikt enligt Michels ger dem ett ointagligt övervälde.

Själv är jag dock inte så säker på att just detta är den verkande mekanismen. När det gäller de europeiska demokratierna så tror jag att folken vant sig under evärdliga tider att lyda under en överhet så att de inte ens kunnat föreställa sig att företrädas i parlamentet av ombud som faktiskt ringer tillbaka och kanske till och med hjälper till med kommunala bygglov och andra viktiga offentliga ärenden.

I USA är situationen förstås fundamentalt annorlunda. Demokratin byggdes på en revolution vars ledare faktiskt uppfattade sig som folkets ombudsmän och som egentligen bara hade en tanke i huvudet när de skrev sin konstitution: hur ska vi ordna det här så att det inte uppstår ett slags politikervälde? Genom röstning tillsätter medborgarna varenda offentlig tjänsteman från åklagare till hundfångare. Genom komplicerade former av maktdelning och spärrar på spärrar för ombudens maktutövning ville grundlagsfäderna göra demokratin kassaskåpssäker vilket de faktiskt lyckats bättre med än någon annan sedan ett kvarts millenium.

I ett politikervälde går ledamöterna i de beslutande församlingarna således inte i huvudsak sina väljares ärenden. Vilkas ärenden går de då?

I många länder går de i första hand sina egna ärenden och använder sin makt till att genom mutor eller på andra sätt berika sig. Men så har det inte blivit i Sverige även om de i tjänsten kan avnjuta nog så behagliga förmåner (särskilt som de, fastän detta tillhör ett annat kapitel i den svenska samhällsläran, troligen inte hade kunnat hitta jobb med lika fördelaktiga villkor utanför den politikerstyrda sfären).

I själva verket stödjer de sig på den offentliga apparaten, särskilt apparatens mest framträdande del, det vill säga välfärdsindustrin. Till antalet är Sveriges ledande politiker ganska få, kanske några tusen om man inkluderar kommunerna. Det är ungefär som det saudiarabiska kungahuset. Men tillsammans med den offentliga sektorns hundratusentals funktionärer bildar de ett stabilt maktblock som tillsammans med välfärdsapparatens klienter, till exempel nettobidragstagarna, är tillräckligt starkt för att ihop med statsmedia, kulturfolk och intellektuella kunna sätta sin prägel på tänkandet och maktutövningen i landet.

Ungefär detta analytiska budskap har jag förkunnat sedan den här bloggen startade för snart åtta år sedan även om evangeliet gradvis har förfinats och, som jag ser det, argumenten skärpts. Mitt problem är att det aldrig är någon som säger emot (eller, det är faktiskt också en möjlighet, instämmer och vidareutvecklar teorin; själv skulle jag gärna vilja veta om detta är en oundkomlig utveckling för demokratin och det självklara nästa steget i statsskickens evolution).