MOHAMED OMAR: Grekiska mynt i Koranen

Koranen är en oerhört intressant bok som, förutom rester av gammal arabisk religion, innehåller tankar och inslag från judendom, kristendom och persisk zoroastrism.

I Koranen finns till exempel fragment av en känd legend om Alexander den stores ”resa till världens ändar”. Där hittar man också uppfattningen av Jesus inte blev korsfäst. Nej, det ”såg bara ut så”. Detta är en tanke hämtad från gnostisk, kättersk kristendom.

Tyvärr är forskningen av Koranen vid västerländska universitet hämmad på grund av framför allt två saker: 1) rädslan för att bli stämplad som ”islamofob” och 2) hotet från muslimska fanatiker.

Förutom att lägga grunden för den islamiska religionen, lade Koranen också grunden för den arabiska litteraturen.

I Nordisk familjebok (Ugglan) kan man läsa att en av de störste diktarna på arabiskt språk hette Mutanabbi och föddes 915 i Kufa vid Eufrat:

Sin ungdom tillbragte han dels i Syrien, dels bland beduinerna i öknen mellan Eufrat och Damaskus, där han förvärfvade sig rykte som krigare och skald. Af fåfänga och äregirighet ville han fördunkla Muhammed och försökte vid 30 års ålder att uppträda som profet (nébi), hvaraf han fick tillnamnet el-mutanabbi (”den som gör anspråk på att vara profet”).

Mutanabbi blev satt i fängelset för sitt kätterska tilltag. Man fasar vid tanken på vad som skulle hända den poet som i dagens Pakistan, Somalia eller Irak uppträdde som profet…

När jag tittar på islamvärlden idag, så blir jag övertygad om att den hade mått bättre utan islamisk fundamentalism. Men det är inte samma som sak som att ta bort Koranen ur de muslimska folkens arv. Sverige är ett sekulärt land, men Bibelns inflytande på vårt språk och vår kultur erkänns.

Koranstudier är bara bra. Jag tror faktiskt att om muslimer studerade Koranen djupare, så skulle fler börja tvivla på dess gudomliga ursprung. Jag får ofta rådet av fromma och välmenande muslimer att läsa Koranen. De syftar dock på en ytlig läsning utan vetenskapliga ambitioner.

Den tidigast kända islamkritiken hittar man i Koranen. I flera verser citeras skeptiker som kallar Muhammed lögnare. De menar också att Muhammed inte har kommit med något nytt utan bara samlat ihop stoff från andra källor, ”de gamles historier”.

En gammal historia som Koranens författare infört i sin bok är historien om Josef.

Nordisk familjebok meddelar: ”Äfven hos muhammedanerna är Josefs historia en älsklingshistoria”.

Hur många muslimska pojkar heter inte Josef? På arabiska uttalar man namnet Yusuf.

Den judiska berättelsen finns alltså med i Koranen. Och inte bara det, ett helt kapitel, det tolfte, är uppkallat efter honom.

Josef är favoritsonen som säljs slängs ner i en brunn av sina avundsjuka bröder. Josef hittas och säljs som slav i Egypten. Där växer han upp, vinner aktning för sin förmåga att tolka drömmar, och upphöjs av farao till ”den andre mannen i riket”.

I det här inlägget vill jag uppmärksamma en vers i Josefs kapitel, denna:

Och de sålde honom för ett billigt pris, några lätt räknade silverpenningar; ty de hörde till dem, som ringaktade honom. (Zetterstéen 12:20)

Det som arabisten K. V. Zetterstéen översasatt till ”några lätt räknade silverpenningar” är på arabiska ”darahima madudatin”. Ordet ”darahim” är pluralformen av ”dirham” som är lånat från grekiskans drakma”. De grekiska mynten var välkända och välanvända i Främre Orienten.

Forskarna är inte överens om när Josef ska ha levt – om han överhuvudtaget har existerat. Det är vanligast att förlägga hans levnad till 1500-talet f.Kr. Men en sak är klar, under inga av de föreslagna tiderna så fanns det några grekiska drachmer. De hade inte präglats än.

På Josefs tid fanns överhuvudtaget inga mynt som betalningsmedel någonstans i världen.

Är Koranens omnämnande av drachmer därför en anakronism? Kanske, eller så används ordet i betydelsen betalningsmedel i allmänhet. Nja, det är möjligt. Men ett allvetande väsen borde, för att undvika missförstånd, ha använt ett mer generellt ord, som svenskans ”silverpenningar”.

Mohamed Omar