PATRIK ENGELLAU: Tiggerimodellen

Under vinjetten HITTAT PÅ NÄTET refererades nyligen på denna blogg en artikel i Expressen där den kände författaren och kulturpersonen Jonas Gardell, även känd som Riksbögen, ondgjorde sig över de norska LGBTQ+morden i Oslo: ”Nattens attack i Oslo visar det brutala hatet mot oss”, sa han.

Gardells reaktion har inte bara med morden att göra. Mord är alltid avskyvärda. Men här framträder ett annat budskap vid sidan av den naturliga avskyn mot dödligt våld. Det är att bögarna är offer. Finns det inte en klang av triumferande självömkan i formuleringen att det brutala hatet mot oss nu är visat eller kanske till och med bevisat? Har jag inte sagt det hela tiden, men ni har inte trott på hur vi får lida? Men nu ser ni ju själva!

Första gången jag såg offersyndromet fullt utvecklat var i Indien för flera årtionden sedan. Kring mitt amerikanska lyxhotell hade tiggarna samlat sig så nära entrén som de kunde för hotellpersonalens föraktfulla sparkar. De förevisade sina kroppsliga defekter, variga sår, blinda ögon, krossade lemmar medan de vred sig i plågor och utstötte hemska ljud. Det fanns inte en hotellgäst som inte insåg att alla dessa människor var offer för något orättvist. Indierna brydde sig inte vad jag kunde se men vi västerlänningar grävde i fickorna efter småmynt och skämdes för vad stackarna utsatts för.

Då begrep jag plötsligt reglerna för detta motbjudande sociala spel. Tiggarna exponerar sina lyten så oförtäckt det går i syfte att väcka andras medkänsla. Turisterna tackar sina gudar att våndorna inte drabbat dem själva utan i stället de här indierna med sina anslående kvidanden och grips därefter av skam för sin infama själviskhet. För att straffa sig ger de några rupier till den närmsta tiggaren som genast börjar leta efter en ny turist att bjuda upp till en svängom i tiggerivalsen.

Vad jag menar är att bögarna lyckats etablera en självbild som förtryckta och därför förtjänta av omvärldens särskilda kompenserande uppmuntran och stöd. Jag säger inte att bögarna är de enda som utvecklat denna konst, ej heller att de skulle vara de skickligaste utövarna. Man kommer lätt på andra grupperingar som vinner stora fördelar av att ha grundlagt bilden av sig själva som eftersatta och förtryckta. I modern tid var det, tror jag, kvinnorna som började. Efter kvinnornas framgångsrika pånyttfödelse som förtrampade i behov av upprättelse följde många andra efter som då ofta ändrade sin självbenämning för att ge eftertryck åt förvandlingen, till exempel att lappar blev samer, eskimåer blev inuiter, svarta som tidigare hette något så fult att det inte går att uttala, handikappade blev funktionshämmade och så vidare. (Jag vet inte om sjukgymnaster som blev fysioterapeuter platsar i uppräkningen.)

Denna omvandling av folk till olika slags offer är, tror jag, en mycket större samhällelig metamorfos än vi normalt tänker på. Tidigare var det inte någon eftertraktad kvalifikation att kunna framställa sig som offer. Det var snarast skämmigt att inte räknas till dem med fullgoda prestanda.  Ordblinda försökte dölja sitt milda handikapp i stället för att eftersträva tentamensförmåner och andra privilegier i form av specialisthjälp. Inga riktiga offer, krigsinvalider till exempel, skulle försöka stoltsera med lånta fjädrar.

Ett av Karl Marx mest klargöranden uttalanden var att samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi. När kapitalisterna styrde landet och tänkandet värnades äganderätten, näringsfriheten och yttrandefriheten särskilt högt. När den allmänna andan i stället domineras av tiggerimodellens förespråkare låter det helt annorlunda när man öppnar sitt fönster och tar in ljudet från samhället. Allt är som gjort för att skapa offervänliga stämningar och attityder. Läs till exempel den hyllade skribenten Alex Schulman i Dagens Nyheter. Just nu kommer sig lidandet, visar det sig, av att det nästan är trettio grader varmt, ett tillstånd som folk i allmänhet satsar tiotusenlappar på att få uppleva exempelvis på Kanarieöarna. Schulman lyssnar på radio och:

drabbas av en hysterisk tanke som jag sedan inte blir av med; det är som om nyhetsuppläsaren sammanfattar mänskligheten… Ännu en hysterisk helg på Arlanda, när svenskar i panik försökte komma med sina flighter. Det är något med den bilden som är sorgligare än allt det andra, att vi människor skyndar ut till flygplatserna, i brådska för att släppa ut ämnen som skadar världen… Exempel efter exempel på hur vi människor sliter sönder varandra. Är det ändå inte väldigt tydligt vad som sker? Är inte detta rapporter om en civilisation som håller på att gå under?

Håhåjaja. Det är klart att ett folk som anser lite trängsel på Arlanda innebära att människor sliter sönder varandra och att civilisationen förintas får många offer.

Patrik Engellau