ANDERS LEION: Vem behöver föraktet? 

Det talas ofta och mycket om att inlägg i den offentliga debatten uttrycker hat mot den ena eller andra personen eller mot den ena eller andra åsikten. Jag har ofta svårt att se uttryck för hat, däremot är det, sett med mina ögon, lätt att upptäcka uttryck för förakt. Jag använder alltså detta begrepp i det följande.  

På sociala medier men också på mer traditionella torg uttrycker många sin ilska och förvåning över att socialdemokratin trots dess – enligt mångas mening – mycket undermåliga politik kan ha så starkt stöd i opinionen. Särskilt irriteras man över att många inslag i denna politik har lanserats av regeringspartiet enbart eller främst för att få behålla makten, inte för att partiet skulle anse politiken vara angelägen.   

Denna irritation övergår ofta i ett slags förakt. Inte heller föraktet biter på socialdemokratins stöd i opinionen. 

Annorlunda är det för Miljöpartiet. Dess medlemmar är avvikande, självtillräckliga, styva i korken och inte medvetna om hur okunniga de är – det är de för okunniga till. De är som förvuxna tonåringar – när de inte är just tonåringar. 

 Alla kan skrockande samlas kring ett förakt riktat mot dem. Jag är själv inte oskyldig. Deras anspråksfullhet, grundad på solid, destruktiv okunskap, så som den avslöjar sig till exempel i energifrågan, inbjuder till förakt. 

Miljöpartiet får betala för sina företrädares anspråksfullhet grundad på deras solida okunskap. De föraktas och miljöpartiet har låga opinionssiffror. 

Hur kan förakt riktad mot två partiers anhängare vara förenat med så olika opinionsstöd? 

Det är ändå inte så svårt att förstå. 

Socialdemokratins traditionella anhängare – det finns också andra – är äldre, mer tillbakadragna, anfaller inte andra med sina åsikter. De har ofta arbetat ett helt liv och gjort rätt för sig och röstat på sossarna därför att de trott att också de skulle komma att göra rätt för sig. 

Att förakta dem och deras parti är som att förlöjliga den kyrka en gammal människa hela sitt liv besökt, för att få tröst och bli lugnad. 

När deras parti förlöjligas är det inte bara partiet som de känner vara utsatt. De känner hela sitt liv vara förlöjligat.  

Därför ger inte ett ständigt tjatande om regeringens dumheter utdelning. Inte heller bryr de sig om föraktet. Det behövs något mer. Vaddå? 

Det är en politik som inte förnekar deras erfarenheter, deras strävanden och hopp. De är nostalgiker. Det är inget fel. Det finns många anledningar att som de längta tillbaks till ett tidigare samhälles kvaliteter och tillgångar: Det sociala lugnet, respekten för olika klassers roll och betydelse, det självklara ansvarstagandet hos samhällets företrädare, det sociala fördömandet av fuskare och brottslingar i motsats till det nutida förhärligandet av samma grupper. Och samhörigheten med eller åtminstone förståelsen gentemot andra människor, grupper och klasser som varit delar av tillvaron ända från födelsen – i motsats till det främlingskap och den rädsla som nuförtiden följer på de mängder av okända människor med skrämmande vanor och uttryckssätt, som invandringspolitiken gett tillträde till landet.  

Det är svårt att uttrycka en förståelse för deras erfarenheter och samtidigt visa dem förakt. Föraktet avslöjar alltså okunskap och brist på förståelse. 

Annorlunda är det, som sagt, med Miljöpartiet och dess medlemmar. Deras besserwisseri  grundat på omedvetenhet och okunskap leder ofrånkomligen till löje och till slut förakt. Så var det inte under partiets första år. Partimedlemmarnas okunskap mötte då en ännu större okunskap hos de etablerade partierna, som därför kände sig underlägsna och lite skrämda. 

Nu har Miljöpartiets reducerats till en liten, ofarlig sekt. Ändå uppträder de som om de är de enda som sett sanningen, samtidigt som de förordat och förordar en destruktiv politik, en politik som redan nu lett till ett otillförlitligt och på lite sikt helt oanvändbart elsystem 

 
Samtidigt är föraktet riktat mot dem lite orättvist. De gamla partierna har i mycket stått för samma politik – även om de inte var de första som formulerade den. Det gjorde det miljöparti som fortfarande tror att vindsnurror skall kunna försörja landet med den el som redan nu och i den närmaste framtiden i ännu högre grad kommer att fattas.  

Allt det förakt som riktas mot miljöpartiet är ett sätt att uttrycka och understryka det avståndstagande som de gamla partierna behöver för att skyla över egna synder. 

Så – vad nytta gör föraktet? Vem behöver det? Underlättar det genomförandet av en förnuftigare politik? 

Det gör ingen nytta; möjligen fungerar det som ett slags säkerhetsventil, men ofta är det mest en reaktion för att slippa känna ansvar för den egna skulden och otillräckligheten. 

Föraktet behövs för den som vill skyla över den egna otillräckligheten.  

Föraktet är alltså en förankring vid det förgångna, värre än nostalgin. Släpp föraktet och var glad! Börja på nytt! 

Anders Leion