PATRIK ENGELLAU: När politiken konfronteras med konsekvenserna av sina egna beslut

Den eventuella poäng som finns i den här texten är så banal att jag tvekar att göra den. Att jag ändå nämner denna kryckiga knorr beror på att jag häromdagen fick ett brev från elnätsföretaget Ellevio, där jag tydligen är kund, som lockade mig till ett elakt skratt.

Ellevio förklarade att riksdagen på grund av vinterns höga elpriser beslutat att det ska ”delas ut ett ekonomiskt stöd för mars” till ”de hushåll som använt mest el” samt att elnätsföretagen fått uppgiften att betala tillbaka pengarna.

Det blev etthundra kronor i återbäring till mig. Hundra kronor i engångsbidrag till alla som haft höga elräkningar i mars i år.

Min första reaktion var att summan var löjligt låg. Om jag i stället fått en hundring i månaden så hade jag kanske tackat för riksdagens vänliga avsikter.

Min andra reaktion var att återbäringsprojektet säkert kostat mer att administrera än hundra kronor (för en lågberättigad bidragsmottagare som jag). Först ska engångsreformen tänkas ut. Hur ska en ersättningstrappa skiktad per hushåll konstrueras? Hur differentiera per elprisområde? Hur många sammanträdestimmar har gått åt för bara för sådant? Sedan ska beslut formuleras och fattas inom ramen för det statliga regelverket, riksdagen ska kallas ihop, ärendet ska under hela sin gång synkas med elnätsföretagen, datasystem ska anpassas, kundbrev skrivas och så vidare.

Min tredje reaktion rörde politikernas avsikter och gjorde mig allvarligt betänksam. Vet de vad de har för avsikter? Jag har alltid utgått från att prishöjningarna ingått i klimatpolitiken och haft till syfte att minska folks efterfrågan på nyttigheter som på ett eller annat sätt leder till utsläpp av växthusgaser. Handeln med utsläppsrätter är kanske det tydligaste exemplet. Företag får betala för det antal koldioxidekvivalenter de emitterar per år. På liknande sätt, har jag trott, är det med elpriserna. Sverige ska inom överskådlig tid åtminstone fördubbla elproduktionen. Såklart att vi då måste börja nyttja dyrare energikällor (enligt principen att vi började med de lågt hängande frukterna och nu måste anstränga oss lite mer för att komma åt äpplena högre upp i trädet). Visserligen påstår staten ibland att vindkraften, som verkar vara politikernas favorit i hela den utvecklade världen, är billigare än alla andra kraftkällor men det beror bara på att de i sin trosvisshet och ekologiska iver inte räknar med alla vindkraftens kostnader. De borde därför glädjas åt att elräkningarna går upp så att folk, visserligen under knot, lär sig och accepterar de vedermödor som strävan mot fossilfrihet och hållbarhet kommer att medföra.

Att å ena sida bejaka elprishöjningar och å den andra försöka hålla dem tillbaka med elprisstöd framstår i det perspektivet som förvirrat för att inte säga schizofrent (eller möjligen bipolärt).

Min femte reaktion var att just denna självmotstridiga politiska attityd framträder ännu tydligare när det gäller priset på drivmedel. Ju mer bensinen kostar desto mindre, kan man tro, kör folk bil vilket är precis vad politikerna vill. De borde därför vara tacksamma när drivmedelspriserna, som under våren, stiger nästan rakt upp som ett resultat både av politiskt motiverade utbudsminskningar och av skattehöjningar. Men i stället för att glädjas åt denna utveckling, som borde uppfylla deras önskemål, får politikerna ångest och sänker drivmedelsskatterna.

Den första maj i år sänktes skatten på bensin och diesel helt ologiskt med 1,80 per liter. Ännu mer ologiska var socialdemokraterna som ville ge ett bidrag på 1 000 kronor till alla bilägare, men där sa riksdagen nej.

Nu säger du kanske att min käre Watson, det där beteendet från politikernas sida minsann inte är någon svår gåta eftersom vi vet att det ska bli val i höst. Det är väl närmast självklart att de försöker muta väljarna med att kasta åt dem en hundring för elräkningen i mars och en tusenlapp i månaden i bensinstöd fram till valet.

Visst, säger jag, du är smart du, min käre Sherlock, men menar du att politikerna tror att de kan muta väljarna så lätt? Finns det någon väljare som inte genomskådar tricket?

Några tusenlappar i bidrag för bilen vore kanske inte så dumt, säger du. Samtidigt kan politikerna visa sig ömsint landsfaderliga och omtänksamma. ”Jag tycker det är oansvarigt”, säger finansminister Damberg, möjligen med darrande stämma, om de partier som inte vill ge varje bilägare en tusenlapp i månaden fram till valet, ”många hushåll är pressade av de höga drivmedelspriserna”.

Jag håller med om att det är motbjudande, säger jag. Det vi hittills sett är ändå bara början på den drakoniska energiomställningspolitik som beslutats.

Patrik Engellau