Ibland är det svårt att hitta något att skriva om. Inte för att det saknas material, utan för att det finns för mycket. Idag är en sån där dag när jag sitter och grunnar och tänker men har svårt att fokusera på någon specifik stollighet bland alla de stolligheter som skett på sistone. Därför blir detta inte så mycket en krönika som en redogörelse för några av de galenskaper som politikerväldet och delar av journalistkåren utsatt oss för på sistone.

Efter misstroendeförklaringen mot Morgan Johansson valde Magdalena Andersson att kohandla med den politiska vilden Amineh Kakabaveh för att behålla den inkompetente justitieministern vid sin moderliga barm. En enskild individ, vars lojalitet mot kurderna vida överträffar hennes lojalitet med de svenska medborgarna, ges alltså makt att avgöra riksdagens arbete.

Efter omröstningen blev det känslofyllt kramkalas förstås. Båda hade ju fått som de ville – Magdalena fick behålla sin Morgan och Amineh fick ytterligare försäkringar om att kurdernas sak går före svenskarnas.

Uppblåsta kulturmän går nu i taket för att Amineh Kakabaveh kallas ”vilde”. Den självbelåtne och grötmyndige Björn Wiman är en av dem, liksom den lika självbelåtne och grötmyndige Jens Liljestrand. De är gamla nog att vara bekanta med att begreppet ”politisk vilde” är vedertaget sedan sent 1800-tal för att beskriva en politiker som lämnar sitt parti men ändå stannar kvar i riksdagen, ändå låtsas de att det är kontroversiellt. Varför? För att det råkar handla om en kvinna förstås, dessutom en utlandsfödd. Då är det ”avhumaniserande” att använda detta uttryck, tycker herrar Wiman och Liljestrand.

Deras utspel är sannolikt tänkt att visa att de har en så fin kvinnosyn att de blir upprörda in i själen över att en kvinna kallas för ”vilde”, och att det dessutom är närmast rasistiskt eftersom det rör sig om en utlandsfödd. Men jag tolkar snarare deras dumdryga trams som att de innerst inne har en rätt reaktionär kvinnosyn, om de nu på allvar menar att kvinnliga politiker behöver skyddas från ett neutralt begrepp som använts i generationer. Man skulle också kunna tolka det som att det ligger ett visst mått av rasism i deras högljudda protester, om än undermedvetet, eftersom de verkar tro att just en utlandsfödd kvinna behöver deras maskulina stöd.

En som inte verkar känna till begreppet ”politisk vilde” överhuvudtaget är hårfrisören och miljöministern Annika Strandhäll. När den moderate riksdagsledamoten Richard Herrey ifrågasatte statsministerns val att lägga Sveriges framtid i händerna på en politisk vilde blev Strandhäll djupt kränkt och svarade med emfas:

”Skäms bara Richard för epitet du ger en person som gjort en livsresa och visat ett mod vi aldrig behövt visa”

Känslosamt värre, förstås. Det är ju känslor som styr det mesta av det politiska arbetet numera. Det där med att använda förnuftet för landets och medborgarnas bästa är så förlegat och tråkigt.

Nu är det förstås fullt möjligt att Amineh Kakabaveh är just så modig som Strandhäll hävdar. Modigare än alla andra riksdagsledamöter och kanske rentav är den modigaste människan i hela Sverige, vad vet jag. Det har dock ingen som helst betydelse i sammanhanget och har ingenting att göra med hennes eventuella lämplighet som politiker. Men det tycker uppenbarligen Annika Strandhäll.

Det är fullkomligt vanvettigt att en människa som är så känslostyrd, okunnig och arrogant som Strandhäll innehar en ministerpost. Jag skulle inte anförtro henne så mycket som ett förtroendeuppdrag i den lokala hyresgästföreningen, men här sitter hon likväl på maktens tron och tillåts spy ur sig dumheter och stolligheter på sociala medier som ett hysteriskt troll. Det gör mig kräkfärdig.

Och så Morgan Johansson då. Denne ständigt närvarande terminator som vägrar ta ansvar, vägrar se sina egna brister, vägrar lämna den bekväma position han tillskansat sig och förhåller sig till omvärlden som vore han en arvfurste och medborgarna hans livegna undersåtar. Hade han haft minsta uns av självinsikt så hade han avgått för längesen. Men det har han inte. Han verkar tro att hans makt är av Guds nåde. Tycker verkligen Magdalena Andersson och resten av regeringen att han är den bäste socialdemokraten som finns att tillgå när det gäller ministerutnämningar?

I så fall är det sannerligen inte mycket bevänt med det en gång i tiden regeringsdugliga och statsbärande partiet. Eller handlar det bara om att Magdalena Andersson vill ha sitt kompisgäng samlat omkring sig för att hon ska kunna fortsätta leka i sandlådan istället för att verkligen arbeta för Sveriges bästa?

Det är svårt att avgöra vad som är vad i den här smörjan. Men en sak vet jag: Mitt politikerförakt är avgrundsdjupt och det finns dessvärre ingen anledning att tro att det ska förändras inom någon närmare framtid.

Foto: Två känslostyrda politiker som är nöjda med att ha fått sin vilja igenom (skärmdump, Twitter)