Efter två år av digitala 1 maj-firanden är det nu åter dags för våra styrande socialdemokratiska politiker att ge sig ut och demonstrera i marschtakt med röda fanor vajande i vinden. Mot vad? Det kan man sannerligen fråga sig. Hela charaden med de röda fanorna och ”upp till kamp” är en noggrant arrangerad manifestation för att bevara illusionen av att Socialdemokraterna är en arbetarrörelse som slår underifrån. För folket mot överheten – på de utsattas sida. I själva verket utgör Socialdemokraterna själva det moderna Sveriges överhet, på många sätt betydligt mer maktfullkomlig än de styrande som arbetarrörelsen en gång revolterade mot.

Socialdemokraternas 1 maj-demonstrationer är alltså inget annat än en vedervärdig uppvisning i hyckleri, jämförbar endast med de forna Sovjetkommunisternas stöveltrampande på 1 maj. Egentligen borde de naturligtvis skämmas för sitt hyckleri, men de har bitit huvudet av skammen för länge, länge sedan. De har inte längre några band kvar till den arbetarrörelse ur vilken de växte fram, och de saknar all respekt för de hårt arbetande svenskar som byggde välstånd och välfärd.

Jag skrev om detta i en text här på Det Goda Samhället för några år sedan, och jag tar mig friheten att återanvända en del av det jag skrev eftersom det är lika aktuellt nu som då:

På vinden hos min morfar fanns mängder med gamla tidningar, som vi tog hand om när morfar fick bort 1979. Årgångarna spände från sent 1800-tal och framåt och genom att bläddra i dem kan man se arbetarrörelsens utveckling över tid. Bilderna på de stolta arbetarna, som i sina slitna men rena och välstrukna finkläder, marscherade med sina krav på rättvisa fick mig alltid att känna en djup solidaritet med mitt förflutna, med dem som gick före och som byggde upp den välfärd som jag och min familj nu tog del av. Mina mor- och farföräldrar och deras samtida.

Det händer fortfarande att jag tar fram dem och tittar lite i dem ibland, inte minst när det drar ihop sig till 1 maj. Men numera blir jag mest beklämd när jag bläddrar i dem. För vad hände egentligen med det parti som fördes fram av arbetarklassens stolta samhällsbyggare? Var finns deras respekt för de hårt arbetande män och kvinnor som gick före och banade vägen? Var finns respekten för det egna kulturarvet?

Den respekten är förlorad. Under decennier har socialdemokraterna varit stolta företrädare för den pk-ism i vilken det ingår att förringa och förneka den svenska kulturen och det svenska kulturarvet – och därmed förringar och förnekar de även arvet från arbetarrörelsen.

Socialdemokraterna kan med andra ord vifta hur mycket som helst med sina röda fanor på 1 maj, men sanningen är att de helt har tappat sina rötter. Och om mina mor- och farföräldrar vaknade upp ur sina gravar idag skulle de aldrig sälla sig till socialdemokraternas demonstrationståg. De skulle kräva bot och bättring och ett slut på hyckleriet.

Inget nytt under solen när Socialdemokraterna nu åter samlas under sin röda fana efter två år av pandemi. Hyckleriet känner inga gränser.