PATRIK ENGELLAU: Slentriantänkande

Det morras en del, och med rätta, mot slöseriet och ineffektiviteten i den svenska offentliga sektorn som numera tar nästan precis halva bruttonationalprodukten. Och morret kommer just därifrån det enligt samhällsanalysen bör komma, nämligen från företagarvärlden. Ett exempel är ett relativt nystartat projekt – Kommissionen för skattenytta – som är något så märkvärdig som ett privat medborgarinitiativ av en företagare, nämligen förre Scania-chefen Leif Östling.

Dessutom kommer regelbundet, som sig bör, klagomål och förbättringsförslag från företagarorganisationen Svenskt Näringsliv, till exempel rapporten Reformer för en bättre fungerande välfärd ganska nyligen.

Självklart kommer Svenskt Näringsliv fram till att privata företag borde spela en större roll i välfärdsproduktionen. Allt annat vore tjänstefel. Mer privata företag i statliga funktioner kan vara en bra idé bara man undviker uppenbara fällor såsom när en borgerlig regering driven av privatiseringshysteri på 90-talet sålde eldistributionsnät, ett naturligt monopol, till privata, vinstmaximerande företag med förödande effekter för oss vanliga elkonsumenter.

Tyvärr finns det mycket slentriantänkande när det gäller uppryckningen av den offentliga sektorn och det gäller inte bara förslag som kommer från företagarorganisationer. Det farligaste och kanske vanligaste slentriantänkandet är att rätt svar på alla problem är centralisering, alltså maktförflyttning uppåt i samhällshierarkin. Tanken behöver förstås inte alltid vara fel. Det var med hjälp av uppifrånstyrning och produktion vid löpande band som 1900-talet åstadkom några av sina största framgångar. Men när det gäller den svenska offentliga sektorn idag måste man tillämpa ett annat tänkande. Därför blir jag mycket bekymrad när Svenskt Näringsliv föreslår exempelvis att antalet landstingsregioner ska minskas från dagens 21 till ”cirka 4 – 7”. Det kanske låter som en struntsak men det är fundamentalt att förstå de inblandade mekanismerna för den som ska tampas med offentliga organisationssystem.

Om du är en politiker som bestämt dig för att effektivisera den offentliga sektorn och därför blir exempelvis skolminister så måste du frigöra dig från gängse illusioner varav den främsta är att du och skolvärlden har det gemensamma målet att göra skolan så bra som möjligt för så lite pengar som möjligt. Jodå, jag vet att det att det finns ett skikt gammaldags idealistiska lärare som fortfarande ser yrket som ett kall. De skulle troligen skulle dela dina ambitioner. Problemet är att de är så få och att deras attityd är helt frånvarande hos skolvärldens verkliga makthavare, det vill säga skolmyndigheterna. På liknande vis är det om du skulle bli sjukvårdsminister med uppgift att effektivisera systemet. Då måste du inse att systemet styrs av egennyttiga, omsättningsmaximerande administratörer i regionernas högre organisationer.

Poängen är att du som effektivitetsivrande representant för skattebetalarna har helt andra intressen än de personer vars beteende du nu beslutat dig för att förändra. Ett fundamentalt faktum är nämligen att dessa människor på det hela taget inte vill effektivisera något. Vad de än påstår så gillar de köer eftersom en lång kö av protesterande patienter ger dem bästa tänkbara argument för höjda anslag vilket är deras grundläggande ambition. För dem är köer trygghet. Det är därför Sverige hamnat i det olyckliga beteende som Östling beskriver så här: ”Misstaget har varit att vi aldrig tittat på effektiviteten i våra offentliga åtaganden utan i stället bara fyllt på med mer pengar när verksamheternas kvalitet brustit.” Att vi slänger pengar på problemen i stället för att lösa dem – vilket för övrigt är fallet inom hela den offentliga sektorn – beror inte på tillfälliga misstag utan på apparaternas egenintressen. Är man omsättningsmaximerare är effektivisering en styggelse eftersom den innebär att man kan få lika mycket produktion för mindre pengar.

(Behöver jag förklara varför anslagsfinansierade organisationer vill maximera omsättningen? Det beror på att större anslag ger de anställda ett behagligare liv. När jag jobbade på Sida fanns en insiktsfull ekonomichef som sa att verket hade två uppgifter, dels att utveckla världen, dels att hålla personalen på gott humör, och att dessa två mål enligt hans bedömning, sa han med ironi, var lika viktiga. Tänk dig ett samhälle där halva bruttonationalprodukten konsumeras av organisationer som lever efter denna dogm.)

Om du alltså vore sjukvårdsminister och begrep dessa enkla fakta skulle du aldrig slå ihop landstingsregionerna till ”cirka 4 – 7” stycken. Byråkraterna, framför allt de högre byråkraterna, är i verkligheten dina motståndare i din kamp för höjd effektivitet. Att slå ihop dem är att erbjuda dem möjligheter till kraftsamling mot dina idéer. I krig försöker man splittra motståndarna, inte uppmuntra dem att förena sig. Förslag om sammanslagningar får dem att vrida händerna av lycka. För det första vet de att själva sammanslagningen tar flera år och kommer att störa verksamheten och sänka produktiviteten så att de måste få ökade anslag bara för att någorlunda hyggligt upprätthålla produktionen. För det andra inser de att de kommer att bli orubbligt mäktiga när processen är klar och de byggt de nya lager av administrerande och samordnande myndigheter som centraliseringen kräver. Själv har du nog lämnat regeringen, gått i pension och sedan du funderat över ditt misslyckande förhoppningsvis kommit fram till att det hade varit bättre att dela upp landstingsregionerna i flera mindre, konkurrerande enheter. Kanske har du till och med tagit del av det veterligen enda genomarbetade förslaget till en sådan lösning som presenterats i Sverige.

Bilden föreställer Babels torn, en byråkrati som Gud inte gillade.

Patrik Engellau