PATRIK ENGELLAU: Nyttan av fördomar

Enligt mångkulturparadigmet finns det ingen skillnad på kulturer och folk. Det är inte bara det att alla har lika värde. Dessutom har alla i hela världen ungefär samma egenskaper. Det finns inga individuella egenheter, varken för individer eller kulturer eller nationer. Upptäcks det någon gång att tillvaron genom någon sorts oönskad mutation ger upphov till något individuellt och avvikande måste alla klutar sättas in för att motverka anomalin.

Av detta följer att kulturer och nationer inte kan ha särdrag. Alla är lika. Det är därför inte tillåtet att säga att skottar är snåla, romer tjuvaktiga, tyskar ordentliga eller svenskar konflikträdda. Häromdagen drog jag ett gammalt skämt som inte togs väl upp. Frågan var vilket som är världens kortaste bok, ”Tysk humor genom femhundra år” eller ”Italienska krigshjältar”.

Det är kort sagt förbjudet att hysa föreställningar om att olika människogrupper skulle kunna vara behäftade med särskiljande drag. Detta förbud har tillkommit under min livstid. År 1948 kriminaliserades hets mot folkgrupp. Ambitionen var från början att kväsa antisemitismen (eller kanske att i efterhand göra en försonande gest mot judarna för att Sverige inte värnat dem något särskilt under kriget). Fortfarande under 1950-talet kunde man i Nordisk Familjebok läsa om speciella egenskaper hos skåningar, gotlänningar och lappar. Sedermera har det blivit olovligt att nämna vissa grupper vid namn.

Jag tror att denna ganska nya ängslighet gör livet mer svårhanterligt än det behöver vara. Om det svenska samhället och den svenska kultur, för att ta ett exempel, inte har några särdrag så kan vi inte förstå den. Och hur ska invandrare kunna lära sig något om Sverige om man inte får prata om landets och folkets karaktär? 

Med tiden blir jag alltmer övertygad om att vi gör oss lite dummare om vi inte, efter noggrant övervägande förstås, erkänner att folkgrupper har utmärkande egenskaper som håller sig märkvärdigt stabila över tiden och som inte alls har något med dagsländeliknande populäruppfattningar att göra. Det är till exempel slående hur mycket vår tids politikervälde påminner om det karolinska enväldet för trehundra år sedan. Båda periodernas statsskick har byggt på att respektive statliga överhet tog makten från tidigare härskarskikt – i Karl XI:s fall genom ett antal reduktioner av adelns tillgångar – och delade ut till ett nytt, allt mäktigare socialt skikt, karolinerarmén respektive det välfärdsindustriella komplexet och dess statsfinansierade klienter. Staten stod i centrum för allt och har i båda fallen betraktats som – eller i varje fall påstått sig representera – rättvisan och godheten. Alla var övertygade om att Karl XII älskade sitt folk samtidigt som han genom beskattning och krig drev det mot fördärvet. I båda fallen ser vi hos svenska folket en grundläggande statsfromhet och lydnad mot överheten som inte kommer sig av moderna idéer som socialismen utan snarare tycks sippra fram ur det svenska urberget.

Det är samma sak med strävan efter jämlikhet, ett annat ålderdomligt karaktärsdrag. En del tror att jämlikhetslusten kom med socialdemokratin. I själva verket råkar det bara vara socialdemokratin som under en kort period om mindre än ett sekel varit svenskhetens dominerande förvaltare. Jämlikheten växte naturligt ur den traditionella bondbyn där inga avvikelser tolererades. Ingen fick sticka upp ovanför de andra och känna sig förmer. Sådana blev genast dömda av Jantelagen vars första bud lyder ”Du skall inte tro att du är något”. Å andra sidan tilläts ingen att falla ned under det ”lagomas” nivå. Han blev räddad av en uråldrig social kraft som numera uppträder under beteckningen solidaritet.

Det har aldrig funnits några djupa klyftor mellan överhet och folk. En tysk missionär som på medeltiden besökte Sverige påstås ha blivit förvånad över att kungen ansåg sig behöva be om folkets tillstånd för att bygga en kyrka. Att upprorsmakaren Engelbrekt (bilden) redan 1435 skulle ha hållit en riksdag där inte bara överheten utan även allmogen var representerad är kanske en myt. Men de myter folk spinner kring sig själva är också betydelsebärande. Svenskar vill låta sig beskrivas som demokratiska och folkliga. Jag tror att Sverige skapat en sanning av dessa ambitioner. I varje fall har vi genom århundradena haft förvånansvärt få bondeuppror. Sverige trivs bäst när folket bildar allians med centralmakten med udden riktad mot de rika.

Därtill har svenskarna behandlat sina kvinnor ovanligt väl. Det beror på att naturen hos oss varit så svårarbetad och gensträvig att alla mänskliga krafter behövt brukas fullt ut även om de suttit hos en så underlägsen varelse som kvinnan som i mer lyckligt lottade länder inte behövt ianspråktas för seriös verksamhet. Detta har sedermera blivit en vana.

Jag tror att vi gör oss urarva om vi inte kan ta till oss gamla delvis obevisade föreställningar om vår egen karaktär. Det behöver inte vara att sätta sig på höga hästar. Det kan tvärtom hjälpa oss att förstå våra misslyckanden. Ett folk som skryter med att bestå av medelmåttor – jag har försökt få min portugisiskalärarinna att förstå och uppskatta begreppet ”lagom” men hon lyckas bara översätta till ”ordinär” och kan för sitt liv inte fatta varför det skulle vara något eftersträvansvärt – kan ha svårt att hantera det allmänna välstånd som drabbat oss sedan andra världskriget och därför helst slösar bort sina rikedomar på ouppnåeliga önskedrömmar som våra dussinmänniskor till politiska ledare har fantiserat ihop.

Patrik Engellau