Har du någon gång, av okynne eller nyfikenhet, rört om med en pinne i en myrstack? Jag har gjort det men bara någon enstaka gång ty jag vill inte bli känd som djurplågare. Myrorna blir som besatta och springer omkring ännu livligare än vanligt. Framför allt verkar de bli förvirrade och tycks röra sig hur som helst utan den vanliga stackdisciplinen. Ordningen återvänder väl så småningom men jag har aldrig haft tålamod att vänta ut den processen och därmed lära mig något viktigt om hur myror övervinner kriser.

Framför allt skulle jag vilja veta om myrorna återskapar stacken precis som den var före min attack eller om de konstruerar något som är nytt i sin egen myrvärld. Men min undran är nog fåfäng eftersom jag tror att myror är ganska ointelligenta om än flitiga. De kan inte tänka ut några arkitektoniska variationer utan fortsätter med sin traditionella stackkonstruktion.

Annorlunda är det med människor. Det händer inte så sällan att någon kosmisk kraft – Gud, Ödet, Världsanden eller Djävulen – låter sina pinnar vända upp och ned på våra stackar varvid vi blir oroliga, tappar koordinaterna och får svårt att orientera oss.

Det här är inga behagliga upplevelser ens för oss som i Ukrainakriget sluppit den rent fysiska förödelsen och lidandet (och förhoppningsvis, peppar, peppar, förskonas från sådant även i framtiden). För oss lyckligt lottade – där lyckligt lottad alltså betyder en som sluppit nedgöras av en projektil som exploderar i köket – är allt ändå plågsamt eftersom vi ånyo måste ställa oss frågor om hur tillvaron egentligen fungerar och om vi nu återigen tvingas konstruera en ny världsbild.

Sådana kataklysmer verkar numera inträffa alltför ofta för mitt sinneslugn. De fyra senaste har ägt rum ungefär vartannat år och visat sig ha den gemensamma egenskapen att de på ett obehagligt sätt uppenbarar brist på stabilitet och säkerhet. (Annat var det förr när det stod ”Hinc robur et securitas” – Härmed styrka och säkerhet – på Riksbankens sedlar.)

Jag menar inte i första hand motgångar som att folks Rysslandsfonder blivit värdelösa, även om sådant också räknas, utan att allmänt spridda föreställningar undergrävs. När kriget började ansågs det självklart att Ryssland skulle vinna efter några dagars strider men nu undrar många om inte Ödet bestämt sig för att lägga sig i och ändra förutsättningarna. I vilket fall som helst så ser vi inför våra ögon vilken betydelse patriotism och manlig stridslystnad kan ha, särskilt om man förser dem med Javelinrobotar och Stingermissiler. Det är kanske ingen obehaglig ny insikt men den är omvälvande.

Pandemin är en annan modern, formativ händelse. Det formativa elementet, i varje fall i min skalle, är att vi fortfarande inte är säkra på vad som hände – om det verkligen hände något. Sjukdomen mobiliserade troligen mer resurser och mer uppmärksamhet än någon annan händelse sedan andra världskriget. Men mycket talar för att det som drev världsepidemin inte var mikrober utan känslor. Hur jag än letar i statistiken efter tecken på överdödlighet, vilket hade kunnat vara indicier på mikrobanfall, så kan jag inte hitta mycket mer än vad som ser ut som naturliga variationer.  

Den stora internationella energiomställningen som började implementeras förra året – där implementeras betyder att den kännbart påverkade vanliga människors liv, inte bara att den skapade goda försörjningsmöjligheter för miljöentusiaster – är ett annat fall som fyller mig med en olustig undran om hur mycket substans det krävs för att mobilisera människornas kraft för djärva ändamål. Räcker det med tio procents substans om vi sedan häller på fantasi upp till full bredd?

Migrationsexplosionen år 2016 var en annan händelse vars facit nu visar att känslorna tog överhanden över förnuftet och eftertanken. Är det kanske just detta jag tycker mig läsa in i samtidens beteende? Att västvärlden sedan länge ansett sig ha råd att bestämma sig för saker utan att tänka efter? Och kanske, i så fall, att Ukrainakriget får oss att nyktra till om det inte dessutom tar död på oss. Att tyskarna ångrar sin Energiewende och troligen förbannar den dag de gjorde sig beroende av rysk gas kan i den bästa av alla världar vara en svala som förebådar en sommar.