BITTE ASSARMO: Inventing Anna – Netflixserie med verklighetsbakgrund

Jag har just nyligen sett miniserien Inventing Anna på Netflix. Det är en verklighetsbaserad berättelse om hur en ung kvinna med oklar bakgrund lyckades svindla halva New Yorks societet. Det är också en mycket intressant skildring av hur människor med mycket pengar alltid dras till människor som (de tror) har ännu mera pengar.

Anna Delvey, som egentligen hette Anna Sorokin, utgav sig för att vara en tysk arvtagerska med ett innestående arv på omkring 60 miljoner dollar. Genom att lusläsa modemagasin och annat som gav henne en inblick i vad som gällde i jetsetvärlden lyckades hon framställa sig själv som en av det fina folket och lura halva New Yorks societet på både pengar och ära.

Inventing Anna är en riktigt välgjord miniserie med bra regi och skådespeleri. Julia Garner (Ozark, Dirty John) briljerar i huvudrollen, hon är precis så arrogant som verklighetens Anna Sorokin framstår i intervjuer och andra videoklipp som man kan hitta på nätet. Hon lyckas till och med imitera bedragarens absurda och löjeväckande accent på pricken. Lysande är också Anna Chlumsky i rollen som journalisten Vivian Kent (i verkligheten med namnet Jessica Pressler) som granskade bedragerskan och vars artikel ligger till grund för seriemanuset.

Det är också intressant att se hur oerhört banala Annas överklassvänner är i sin strävan efter att få frottera sig med den, som de tror, förmögna arvtagerskan. De vet inte till sig hur väl de vill henne, och lägger hur mycket pengar och tid som helst på henne enbart för att kunna säga till sina andra fina vänner att de minsann är bästisar med den fantastiska Anna Delvey – och i tron att de ska kunna dra nytta av hennes enorma av. Trots att varningstecknen hela tiden finns där väljer de att blunda, och det av den enda anledningen att de vill få ut något av henne. Mycket vill ha mer, heter det ju, och det är just det som styr de överprivilegierade fåntrattarna som svassar runt Anna Delvey.

Särskilt synd tycker man alltså inte om dem som blivit grundlurade av Anna Delvey. De hade överhuvudtaget inte intresserat sig för henne om de inte varit ute efter att få fördelar av olika slag. Och man undrar ju om det inte är det som är den krassa verkligheten bakom många typer av bedrägerier. Tänk på de så kallade Nigeriabreven, till exempel, där prins Ditten och Datten letar med ljus och lykta efter någon han kan ge bort sin enorma förmögenhet till. Det är klart att det finns människor som är godtrogna men jag finner det närmast otroligt att någon skulle gå på en sån sak om det inte vore för att det fanns ett uns av girighet i botten, och att denna girighet övertrumfar förnuftet.

Men inte heller huvudpersonen är särskilt sympatisk – hon är det direkt motsatta. Hon är så totalt befriad från alla former av samvete att hon, om fiction stämmer ett enda uns med verkligheten, borde ha tilldelats en madrasserad cell under åratal framöver. Dessutom är hon, på ren svenska, jävligt otrevlig och dryg mot allt och alla. Ändå har hon en svans av beundrare som fortsätter att krypa i stoftet för henne, till och med när hon ställs inför rätta.

Trots att det alltså finns rätt få personer i den här miniserien som man gillar är den ändå njutbar att titta på. Det är lika fascinerande att se hur denna kalkylerande psykopat lyckas nästla sig in nästan överallt, som att se hur välvilligt hennes offer sväljer hennes uppenbara lögnhistorier. Så om du har några timmar över, se Inventing Anna – det är riktigt bra underhållning!

Bitte Assarmo