PATRIK ENGELLAU: Med huvudena i sanden

Föreställningen att strutsen stoppar huvudet i sanden för att gömma sig är enligt herr Google felaktig. Det kan jag tro. Strutsar kan nog inte vara så dumma. Det kan bara människor. Men människorna stoppar inte huvudet i sanden för att gömma sig utan för att slippa utsätta sina sinnen för intryck av verkligheten.

Ett aktuellt exempel består av alla oss som inte trodde att Putin skulle anfalla Ukraina. Nu kommer det påpekande efter påpekande om att Putin i själva verket åtminstone sedan 2007 oupphörligen framfört att han inte tänkte tåla Natos expansion österut och framför allt inte att Ukraina och Georgien skulle bli medlemmar. Så här skriver exempelvis The Wall Street Journal – en tidning som inte kan anklagas för att vara Putinvänlig:

De som påstår sig vara förvånade över vad Putin gör i Ukraina borde inte vara det. Han har meddelat världen sina planer. För så länge sedan som 2007 hudflängde han det europeiska säkerhetssystemet på en säkerhetskonferens i München och förklarade att utvidgningen av Nato var en ”allvarlig provokation” som skulle kräva ett seriöst ryskt bemötande. Hans ton var bister. År 2008 sa han till president George W. Bush att han inte betraktade Ukraina som ett riktigt land.

Samma år förde han krig genom ombud i Georgien, en tidigare del av Sovjetunionen. Hans strategi var att använda proryska separatiströrelser som kamouflage för militära insatser – en taktik som han upprepade 2014 i de ukrainska regionerna Krim och Donbas.

I en artikel i somras förklarade att Ukraina är beläget på historiskt ryskt territorium. Han beskriver ofta ukrainare och ryssar som “ett enda folk”. Varför har så många i väst vägrat att ta detta på allvar? Mr. Putin måste undra varför resten av världen blir rasande för att han gör precis vad han inte gjort några ansträngningar för att dölja.

Jag tillhör de skyldiga, det vill säga till dem som stuckit huvudet i sanden. Det här strutsbeteendet – förlåt alla strutsar, jag vet att ni inte är så korkade men ni har oförtjänt fått rykte om er att förkroppsliga ett troligen unikt mänskligt drag – förekommer inte bara i ukrainafallet utan är rätt allmänt. Människor i det västerländska samhället, i varje fall i Sverige, tror inte att livet är på allvar. Otäcka saker kan inte inträffa hos oss. Om vi inte ser dem så finns de inte. Vi kan göra hur många oförtänksamma dumheter som helst, tror vi, utan att behöva lida några obehagliga konsekvenser. I Sverige kan vi ta emot hur många migranter som helst utan att det ska bli några allvarsamma kulturkrockar. Vi kan utan förberedelser göra om hela vårt lands produktionsapparat och växla till eldrift utan att behöva tänka igenom följderna. Hoppsan, folket gillar inte att ha vindkraftverk inpå knutarna, det grejar vi lätt genom att inskränka demokratin och upphäva kommunernas rätt att inlägga veto mot störande nybyggnationer. Jaså, föräldrar sätter sina barn i friskolor för att få lugn på lektionerna, då får vi väl begränsa den valfriheten så att det blir lika stökigt överallt. Tilltagande gängbrottslighet? Den såg vi inte komma, här behövs kanske fler socialsekreterare.

Vi tror att vi är osårbara och det finns visst fog för det. Ingen nu levande svensk har varit utsatt för någon större social olägenhet av typ krig eller svält. Det värsta som hänt oss är antagligen coronapandemin då det trots allt inte inträffat någon överdödlighet om man räknar, som man bör, på en längre tidsperiod än några månader.

Erfarenheterna har lärt oss att vi inte behöver ta saker på allvar eftersom det visat sig att allt grejar sig till det bästa i alla fall. Undermedvetet räknar vi med att det finns en särskild skyddsängel just för oss. Måtte vi inte behöva vakna upp ur denna trygga barnatro. Men jag litar lika lite på den där skyddsängeln som Volodymyr Zelenskyj borde ha litat på att Nato skulle rädda honom. Det bästa vore om vi lyfte huvudena ur sanden och slutade förtrösta på psalmen Trygga rekan.

Patrik Engellau