PATRIK ENGELLAU: I stället för önsketänkande

Det grasserar för mycket önsketänkande för min smak, både i allmänhet och kanske i synnerhet i krigstider. Till exempel drömmer en uppburen DN-journalist, vars namn jag inte ska nämna eftersom han bara är en i mängden, om ett lämpligt straff för diktatorn Putin eftersom Putin är så ond, ond. Måtte det gå honom som andra tyranner, till exempel så här:

Mussolinis lik hängdes upp och ner vid en bensinstation i Milano. Hitler sköt sig i sin bunker. Ceausescu ställdes upp mot en husvägg och arkebuserades. Saddam Hussein hittades i en jordhåla och hängdes. Khaddafi släpades ut ur ett betongrör och likviderades. Caligula blev för övrigt också han dödad. Han stacks ner av en grupp sammansvurna, bland dem en befälhavare för den kejserliga livvakten, pretoriangardet.

De tyranner som haft turen att dö på stillsammare vis har straffats på annat sätt. I Dantes Inferno, sjunde kretsen, simmar de för evigt runt i en flod av kokande blod.

Föreställningen att elaka envåldshärskare får sin rättmätiga bestraffning och att hut alltså går hem är tilltalande och barnslig. Dessutom, tror jag, är den skadlig eftersom den kan uppmuntra till obefogad förtröstan. Man kan luta sig tillbaka och ta en kaka till i avvaktan på att Mussolini och älskarinnan Clara Petacci (bilden) ska hängas.

Det kan förstås hända att Putin blir mördad och lugnare tider återinträder men jag skulle hellre se Shakespeare sätta tänderna i det här dramat än en rosenkindad kulturskribent på Dagens Nyheter. Visst författade den engelske barden lättsamma och naiva lustspel med happy endings men det är ändå i tragedierna han visar sin storhet. En tragedi är ett skådespel som härmar livet i så måtto som aktörerna är fast bundna till sina roller och spelet drivs framåt av ett obevekligt öde. Det som händer är oundvikligt för att det följer en fullt begriplig och okuvlig logik.

Akt 1: Det glada hoppet om frihet och demokrati

Glad och uppspelt ungdom dansar på Maidantorget. Det är blomsterfest för att fira att de mäktiga grannarna från Natoborgen har lovat att komma till undsättning om fienden från den närbelägna Drakgrottan sin vana trogen försöker krossa friheten. Frihetsledaren är den unge furst Zelinskyi som också är en gudabenådad balettkonstnär. Då och då känner ungdomarna det kalla, misslynta vinddraget från Överdrakens vingslag när han sveper över Maidantorget. Men ungdomarna bara skrattar för med Natoborgens stöd förintas hotet från drakgrottan. Hela världens står enig med de unga hjältarna. Hela världen vill hjälpa dem. Solidariteten är oändlig.

Akt 2: Det fega angreppet

I sin ondska kan Överdraken inte tåla ungdomarnas glädje. Han arbetar upp en ilska som får honom att lukta så illa att ingen kan sitta närmare honom än femton meter. Han ställer sina underdrakar i kolonner och marscherar in på ungdomarnas territorium för att förgöra dem. Men de låter sig inte skrämmas. Under ledning av furst Zelenskyi gör de hjältemodiga förberedelser för det avgörande slag de vet ska komma och de är övertygade om att de kommer att vinna med allt det överväldigande stöd som Natoborgen ställt i utsikt. Nu ser det mörkt ut för Överdraken ty till och med Sverige har lovat skicka 5 000 pansarskott 86. Det fungerar som ett lovande omen eftersom alla vet att Sverige inte gör något innan det är uppenbart vilken sida som kommer att vinna och vilken som därför förtjänar svenskt bistånd. Furst Zelenskyj gör en serie triumferande språng på Maidantorget.

Akt 3: Sveket

I antika grekiska tragedier liksom hos Shakespeare förekommer en peripeti ungefär halvvägs genom dramat. En peripeti är en oförutsedd vändning till det sämre (som kan resultera i katharsis, en svåruppnådd sinnesomkastning som kan leda till rening och läkning men det hoppar jag över).

Man hör dova trummor. Plötsligt uppträder en liten skallig gubbe som heter Olaf Scholz och ser ut som en bokhållare. Han förklarar för hela världen att det inte blir något eldunderstöd från Natoborgen. Ungdomarna på Maidantorget tappar andan. De måste väl ha hört fel? Det har i åratal kommit frierier från Natoborgen. Detta utspel från bokhållaren måste väl vara ett misstag?

Nej, det var inget misstag. Cheferna inom Natoborgen har helt enkelt ändrat sig. Det är inget konstigt med det. Det är en mänsklig rättighet att ändra sig. Honi soit qui mal y pense. För säkerhets skull förtydligar Natos överbefälhavare Stoltenberg att det inte blir några insatser, varken flygförbudszon eller något annat militärt. Till sin ursäkt säger Stoltenberg att ”det är ett plågsamt val, men ett val vi måste göra”. Den kvällen hörs dystra sorgesånger från Maidantorget och furst Zelinskyj dansar en smärtsamt vacker sorgedans samtidigt som han strålande av patriotism förkunnar att hans folk är oövervinnerligt.

Akt 4: Splittringen

De nya omständigheterna får omedelbart besvärande effekter. Drakarna skickar nya kolonner med eldsprutor som de inte drar sig för att låta spela över ungdomarna för att sätta skräck i dem. Det fungerar. Många klarsynta ungdomar säger sig att den här kampen nu blivit utsiktslös. Maidantorget har blivit ett diskussionsforum. De klarsynta säger att vi nu till varje pris måste söka fred med drakarna. Annars kan det här kriget hålla på i evigheter.

Aldrig i livet, säger de hjältemodiga. Vi måste fortsätta om vi så ska dö. För vår egen och vårt lands äras skull måste vi slåss. Lyckan står den djärve bi.

Men förstår ni inte, säger de klarsynta, att det motstånd ni vill upprätta bara kommer att leda till fler stupade bland våra kamrater och till att drakarna blir alltmer svåra att tas med?

Förstår inte ni, svarar de hjältemodiga, att ni vill att vi kapitulerar gratis för drakarna i stället för att ge dem en match för att få bättre villkor på slutet?

Det tar inte lång tid förrän några av de klarsynta bestämmer sig för att i hemlighet förhandla med drakarna för att begränsa krigets skador till ett minimum. Hellre leva med illaluktande drakar än förintas.

Det finns alltid spioner eller i varje fall nyfikna människor. De hjältemodiga upptäcker snart att de klarsynta börjat kuckla med drakarna. De klartänkta är förrädare, muttrar de hjältemodiga upprört, vi måste straffa dem. Snart hittas döda kroppar på Maidantorget som inte tagits av daga på drakarnas typiska sätt med eldhål i ansiktet.

Epilog. Nu när korten ligger på bordet verkar det oförnuftigt att ukrainarna litade på väst och ansvarslöst av väst att inte försöka begränsa ukrainarnas djärva planer. Detta är ingen ursäkt för Putin utan bara ett resonemang om hur omvärlden ska hantera det faktum att Putin är som han är. Sedan kan vi förstås också, om någon blir gladare av det, fantisera om hur han leds fram till sin stupstock.

Patrik Engellau