BIRGITTA SPARF: Om befogad rätt till hjälp

Jag vill direkt slå fast att jag anser det vara rätt att EU och därmed också Sverige tar emot flyktingar från Ukraina. Kvinnor och barn som flyr från ett anfallskrig i vår relativa närhet behöver vår hjälp.

Men hur löser man deras försörjning nu när EU:s direktiv om massflykt inom Europa börjat gälla?

På regeringens hemsida står det bara att de har rätt till tillfälligt skydd utan asylprövning och att de får automatiskt arbetstillstånd. Som om det skulle vara en intressant upplysning. Det står ingenting om deras försörjning innan de fått arbete, vilket alltså regeringen tycks räkna med att de får.

Visst, det är bra att de får arbeta, men med vad? När vi i Sverige i dag redan har minst 600 000 utlandsfödda som inte kan försörja sig själva.

Enligt juristerna på Folkets Juristbyrå har Ukrainarna rätt till samma ersättning som asylsökande, alltså 71 kr per person och dag för en vuxen. Mer om detta finns här på Migrationsverkets hemsida.

Det är det här vi skulle ha ägnat oss åt de senaste 30 åren. Alltså att ge skydd åt verkligt behövande inom Europa.

Dublinförordningen, som stipulerar att utomeuropeiska asylsökande ska söka asyl i första säkra land i Europa, upphörde helt att gälla under 2015 och även tidigare. Jag har dock aldrig sett något formellt beslut om att så skulle ske.

Alla obegripliga och omotiverade undantag och felgrepp som Sverige ägnat sig åt genom åren inverkar menligt på vår förmåga att hjälpa nu, när det är Europa som drabbats av den galne despoten Putin som anfaller sitt grannland.

Migrationsverket skalar upp sin mottagningskapacitet, och den här gången är viljan att hjälpa till även mycket stor bland befolkningen. Jag hoppas att detta kommer att gå bra.

Jag har lyssnat på integrations- och migrationsminister Ygeman i ett antal inslag på P1, men han har samma hack i skivan som våra politiker haft sedan minst 2010.

Vi ska ta ”vår del” men det bygger på att andra länder inom EU även tar ”sin del”. Vilket Ukrainas grannländer nu gör, med råge. Hur stor ”vår del” är kan han naturligtvis inte svara på.

Jag tvingas konstatera att vår möjlighet att stötta länder i Ukrainas närhet hade varit så enormt mycket större om vi inte ägnat de senaste 20-30 åren åt en fullkomligt ansvarslös migrationspolitik, inriktad mot Mellanöstern och Afrika.

För de alltigenom goda är inte detta någon svår fråga. Sverige, med 10 miljoner invånare, har alltid en obegränsad förmåga att ta emot flyktingar från jordens alla hörn. Oavsett hur många det blir.

För oss övriga, mig själv inräknad, smärtar det att veta att även vi har våra begränsningar och att vi hade kunnat göra så mycket mer nu, när det gäller Europa och hjälpen verkligen känns befogad.

Birgitta Sparf