Medan svenska kommuner såväl som privatpersoner nu vill hjälpa ukrainska flyktingar riktas kritik mot omsorgen om Ukraina. Och den kommer, hör och häpna, från människor som själva flytt till Sverige och fått hjälp av det svenska samhället. Självklart får de hjälp av Sverige Television att förvanska svenskarnas omtanke om Ukraina till något rasistiskt och exkluderande:

”Viljan att hjälpa flyktingar från Ukraina är stor i EU, och flera svenska kommuner som tidigare inte velat ta emot flyktingar har i samband med kriget i Ukraina ändrat inställning. Men att hjälpen bara erbjuds flyktingar från just Ukraina väcker känslor,

– Jag blir väldigt ledsen, säger Atefeh Sebdani.”

”Bara” flyktingar från Ukraina? Att Sverige och svenskarna tog emot fler flyktingar/migranter under den stora flyktingvågen 2015-16 räknas alltså inte. Istället förklarar hon kategoriskt att ”det blir väldigt tydligt här, hur vi särskiljer på vilka som får komma in i det här landet och inte.”

”Det här landet”.

Det här landet har ett namn. Sverige. Och det är det land som tog emot henne när hon själv kom som ensamkommande från Iran 2005. Det land som under flyktingkrisen 2015-16 tog emot fler flyktingar/migranter än övriga EU-länder tillsammans. Det land som i decennier visat omtanke och omsorg om människor på flykt kritiseras alltså för omtanken om europeiska flyktingar.

Det är här reportern ska ställa frågan hur Sebdani ser på sin egen situation, på hur hon själv fick ett nytt liv i Sverige, och på flyktingmottagandet 2015-16. Men den frågan kommer inte. Istället ges ordet till ytterligare en person som ogillar solidariteten med ukrainarna och som håller med Sebdani i hennes kritik, nämligen Somar Al Naher, krönikör på Aftonbladet. Hon säger:

”Nu säger man att när det gäller flyktingar från Europa… ah… att det finns plats så man ska göra det enkelt att söka asyl… eh… eh… men kommer man utanför Europa, då är det helt andra tongångar.”

Det som stör både Atefeh Sebdani och Somar Al Naher är med andra ord det faktum att svenskar, såsom varandes européer, känner en större samhörighet med européer än folk från länder utanför Europa. De kan möjligen förstå det till en viss del, medger de, men ändå. De kan inte riktigt förlika sig med tanken, sannolikt för att de uppfattar sig själva som så mycket mer inkluderande än svenskarna i gemen. Men vad är det som skiljer Atafeh Sebdani och Somar Al Naher från de européer som nu vill ta emot ukrainska flyktingar?

Svaret är: Ingenting alls. Genom att gå ut och visa sin frustration över svenskarnas vilja att hjälpa ukrainska flyktingar har de tvärtom bevisat att de gör sig skyldiga till exakt det de fördömer andra för. Deras kritik visar nämligen mycket tydligt att de själva ömmar mer för människor som kommer från deras egna ursprungsländer utanför Europa än för européer.

Det här är i sig inget märkligt. Folk ömmar alltid mer för människor de kan identifiera sig med, oavsett var i världen de är födda. Det är så vi människor fungerar, helt enkelt, och jag skulle aldrig komma på tanken att kritisera Al Naher eller Sebdani för att de reagerar på det sättet. Det jag är kritisk till är att de är inte inser det själva, utan tror sig vara förmer.

Sverige har under flera decennier haft en generös flyktingpolitik. De som kommit hit får ta del av det svenska samhällets välstånd – det välstånd som skattebetalarna betalar för, lydigt och punktligt och utan särskilt många protester. Har man själv åtnjutit denna hjälp borde man unna den hjälpen även till flyktingar från andra delar av världen än den man själv kommit ifrån.

Det gör varken Atefeh Sebdani eller Somar Al Naher. De fixerar sig vid människors ursprung och etnicitet istället. Att skattefinansierade public service överhuvudtaget ger dem utrymme att sprida sitt ogenomtänkta och dåligt underbyggda dravel är en ren provokation mot dem som betalar kalaset.