PATRIK ENGELLAU: Krigsförhandlingar

Så sent som i måndags kunde man tro att ett tillfälligt lugn skulle ersätta den febriga diplomatiska verksamheten kring Ukrainafrågan ty i söndags hade Macron lovande telefonsamtal med både Putin, två gånger, och Biden där parterna överenskom att utrikesministrarna Lavrov och Blinken skulle träffas kommande torsdag och sedan fick man se. Men lugnet räckte bara några timmar för sedan slängde Putin in en burk olja i brasan genom att först säga sig överväga att erkänna de ryskvänliga separatistområdena Luhansk och Donetsk som självständiga stater och strax därefter faktiskt göra det. Jag kan tänka mig olika tolkningar. Men först en repetition av spelordningen. (Om det blir några ministersamtal på torsdag förefaller oklart.)

Sedan 1990, efter Sovjetunionens sammanbrott, har Nato fått ett antal nya östeuropeiska medlemmar som gränsar eller nästan gränsar till Ryssland (de rostfärgade länderna på kartan från The Wall Street Journal).

Putin känner sig inträngd vilket kan gå att förstå om man minns hur upprört USA blev när Sovjetunionen år 1962 under några oktoberveckor försökte utplacera ballistiska missiler på Kuba.

Till en början tyckte sig Putin inte stark nog att protestera med något militärt eftertryck. Han klagade men världens länder fäste inget stort avseende vid hans protester. Nu är läget emellertid annorlunda för Putin har rustat Ryssland i över tio år och landet har nu stor militär slagkraft. Nu kan han protestera så det hörs och syns. Dessutom är väst svagt och splittrat. Inför hela världen gjorde USA bort sig i Afghanistan för ett halvår sedan. Biden kommer inte att kunna mobilisera amerikaner för ett krig i Östeuropa. Om Tyskland ger sig in i ett militärt äventyr blir det ingen mer rysk gas. Frankrike vill inte heller kriga.

En fördel för Putin är att det Nato som formellt är hans motståndare i frågan om ett eventuellt ukrainskt medlemskap egentligen inte kan fungera som part. Nato har visserligen medlemmar men administreras av USA. Min vän finansmannen Tomas Björklund, som är mer insatt i östeuropeiska frågor än någon annan jag känner, påpekar också att Putin struntar i Natos formella ställning och bara vill förhandla med Biden.

Man vet inte vad Putin vill. Det kan vara så att hans fosterländska hjärta är kränkt och att han vill ha den upprättelse som han menar är Rysslands rättighet. Ryssarnas patriotiska känslor är betydligt mer uppskruvade än vad vi i väst för det mesta lyckas förstå. I så fall kanske det skulle räcka med symboliska eftergifter, till exempel att världen övertygar Kiev om att gå med på självständighet för Luhansk och Donetsk. Men det kan också hända att Putin är tillräckligt mycket megaloman för att mena vad han säger, till exempel att Nato ska dra sig tillbaka från Östeuropa vilket betyder öster om Tyskland och aldrig placera några vapen utanför varje medlemslands eget territorium som kan nå Ryssland. Osäkerheten om Rysslands avsikter gör att man måste spekulera.

Många tycker att väst borde gå Putin till mötes och göra några eftergifter så att han blir nöjd. Men detta kan, som Boris Johnson påpekat, bli förödande. Om väst låter Ukraina anfallas av Ryssland utan att göra motstånd så har väst visat sig oförmöget att uppfylla sina löften. Det är ett budskap som kommer att ljuda över hela världen: väst, eller snarare USA, är inte att lita på. Taiwan kommer att höra det och Natoländerna själva kommer att fundera över vad som menas. USA:s dilemma är att landet inte själv kan eller vill skicka sin krigsmaskin till Ukraina och inte kan lita på att de allierade ställer upp men samtidigt inte kan gå med på några eftergifter till Putin eftersom det skulle sänka USA:s status som oövervinnerlig världsmakt.

Å andra sidan undrar jag om Johnson har rätt. Ukraina är inte medlem i Nato. Inget tvingar Nato att ingripa om Ukraina blir anfallet. Biden har visserligen dragit en röd linje vid ett ryskt anfall. Det var kanske väldigt dumt av honom. Det betyder att den ukrainska regeringen styr världens öden. Om Ukraina inte ger sig för de ryska hoten utan spelar musen som röt i förhoppning om stöd från väst och väst ser sina röda linjer överskridas av Ryssland utan att då gripa in till Ukrainas räddning så blir det väst och inte Ukraina som framstår som förlorare. Hur kan världen, i det här fallet väst, ha gått med på att lägga sitt öde i den ukrainska regeringens händer?

Antagligen är det som Johnson säger att han själv och andre europeiska politiker gjort resa efter resa till Kiev för att lova stöd till den ukrainska demokratin mot den ryska diktaturen. Vad Johnson inte säger är att dessa övermodiga och ansvarslösa europeiska politiker utan att förstå konsekvenserna av sina fraser om demokratin och solidariteten mellan demokratiska stater i onödan pantsatt sina länder och startat en rörelse som tycks kunna leda till ett storkrig.

Tomas Björklund pekar på en konfliktlösning som borde kunna fungera om inte upptrappningen vid det här laget gått för långt. Enligt Nato-stadgans tionde artikel har varje existerande medlem vetorätt när en ny medlem ska väljas in. Om vilket medlemsland som helst, till exempel Danmark eller kanske Ungern som har goda relationer med Putin, öppet och tydligt deklarerade att landet skulle inlägga veto mot ukrainskt medlemskap i försvarsalliansen så skulle Putin kunna inhösta en prestigevinst som borde kunna få honom att lugna sig.

Att något sådant faktiskt inte inträffat beror troligen på att disciplinen i västvärldens organisationer är benhård. Det går kanske inte att få enskilda länder att kriga men det går att skrämma dem och få dem att hålla tyst. Med ett sådant drag skulle Ungern kanske rädda världsfreden men ändå bli uteslutet från både Nato och EU och troligen råka ut för åtskilliga andra obehagliga sanktioner.