BITTE ASSARMO: Kritiken mot Guillou borde handla om hans extrema åsikter – inte om hans ålder

Med anledning av kritiken mot Jan Guillou och dennes attack på Sofie Löwenmark ställer sig Det Goda Samhällets Birgitta Sparf frågan vid vilken ålder en offentlig person bör tystna. Det är en mycket bra fråga och eftersom jag är en av dem som föreslagit att herr Guillou lämnar de massmediala plattformarna känner jag mig manad att spinna vidare på den.

Precis som Birgitta Sparf tycker jag det är beklagligt att så många kritiker ondgör sig över Guillous ålder. Har man inte bättre argument än så? Det här är ju inte en åldersfråga överhuvudtaget, utan en fråga om när man gjort sig omöjlig och förlorat sin relevans.

I Jan Guillous fall hände det för rätt längesen, kanske redan när Berlinmuren föll. Fram till dess kunde man trots allt, om än med en stor portion god vilja, hävda att man inte riktigt visste, inte riktigt förstod, inte riktigt kunde greppa vad kommunismen var och vad den gjorde. Men efter 1989? Knappast.

Att de stora mediehusen ändå valde att fortsätta lyfta Guillou som en stjärnskribent beror sannolikt på att hela det svenska samhället är marinerat i en undfallande och mesig syn på kommunismen. I Sverige är det fortfarande, inte minst i mediekretsar, lite fint att vara kommunist.

Det ser vi till exempel på de ganska lama protesterna mot att en stenrik kommunist årligen delar ut ett Leninpris till en ”konstnär som verkar i en samhällskritisk och upprorisk vänstertradition”. Tror någon att mångmiljonären Lasse Diding överhuvudtaget skulle ha benämnts som ”excentrisk” om han istället vurmat för fascism eller nationalsocialism? Knappast. Då skulle han ha betraktats som blåbrun och ett hot mot demokratin.

På samma sätt förhåller det sig med Jan Guillou. De stora mediehusen bortser skamlöst från hans totalitära omvärldssyn och hans uppenbara hyckleri – för det är hyckleri att vurma för kommunism samtidigt som man lever lyxliv bortom vanliga människors verklighet – och tycker att det är jättehäftigt med överklasskommunism.

Det är därför han fortfarande kan sitta där i sin överprivilegierade tillvaro och krysta fram grötmyndiga krönikor som den om Sofie Löwenmark. Det är också därför många kritiserar hans ålder istället för att sätta fokus på det verkliga problemet, nämligen att Jan Guillou har extrema åsikter. Han försvarar terror och terrorister, förlöjligar medborgare som vill ha ett tryggt samhälle och föraktar människor som inte tillhör samhällets toppskikt.

Jan Guillou är helt enkelt rödbrun. Och det är en jävligt ful färg. Därför borde de stora mediehusen för längesen ha gjort sina plattformar otillgängliga för honom. Hans ålder har ingenting med det att göra.

Ändå är det symptomatiskt för det svenska samhället att slå ner på åldern hellre än andra egenskaper. Den skeva synen på åldrandet går som en röd tråd genom det offentliga Sverige och det märks i de flesta sammanhang. Ungdomen framför allt, som om denna i sig skulle utgöra något slags garant för fräschör och klokhet. I själva verket är det ju ofta precis tvärtom. Vilket vi faktiskt också kan se på Jan Guillou, som var lika extremt rödbrun när han var ung som han är nu.

Bitte Assarmo