PATRIK ENGELLAU: De bedrövliga är igång igen

Sedan nästan två veckor är Kanadas huvudstad nästan lamslagen av protesterande lastbilsförare. Borgmästaren Jim Watson i Kanadas huvudstad Ottawa har deklarerat undantagstillstånd som svar på kanadensiska truckförares protester mot landets covidrestriktioner. Den ”Frihetskonvoj” av lastbilar som startade i den västra delen av landet för att köra till Ottawa i öster samlade under den långa resan allt fler anhängare och har nu invaderat huvudstaden. Borgmästaren säger att staden är ”helt utom kontroll” och att det finns fler demonstranter än poliser. Stadens centrum är helt lamslaget. Gatorna blockeras av fordon och tält.

Den gnista som startade konvojen var en ny regel att alla lastbilsförare som passerar gränsen till USA måste vaccineras men demonstrationen verkar ha fått ett nytt och eget liv. Det officiella kanadensiska lastbilsförbundet stödjer inte kampanjen men inifrån konvojen har det uppstått andra grupperingar med djärvare mål, till exempel en som kallar sig Canada Unity och tycker att man bäst kan bekämpa covidrestriktionerna genom att marschera mot den federala regeringen och avsätta den gravt PK-istiske premiärministern Justin Trudeau. I vilket fall som helst har aktionens fokus förflyttats från det föreslagna vaccinationstvånget till något som handlar mer om medborgerliga fri- och rättigheter.

Folk retar sig på lastbilsdemonstrationen och de obildade och kanske vulgära förarna. Finska YLE rapporterar:

Många Ottawabor klagar över att sirenerna tjuter oavbrutet och att förarna och deras anhängare förolämpar och blockerar folk på gatorna.

Långtradarförarna har parkerat sina fordon på gatorna i centrum av staden och byggt upp tältläger omkring dem. Många invånare verkar lika frustrerade som borgmästaren som klagar över att han inte har resurser för att driva bort förarna som enligt honom har börjat festa på gatorna.

– De är allt mer okänsliga och tutar i sina horn, sirener och skjuter fyrverkerier och gör det till en fest.

Trycket har samtidigt ökat för att regeringen och Trudeau ska gripa in om stadens myndigheter inte klarar av protesterna.

Dessa truckförare är, vad jag kan förstå, samma slags människor med samma slags idéer som dem som Hillary Clinton vid det amerikanska presidentvalet 2016 föraktfullt kallade ”deplorables” (en nedlåtenhet som kanske kostade henne presidentposten). Jag tror att detta sociala skikt, som etablissemangen i alla västländer med avsmak under många år tagit avstånd från, framöver kommer att bli en allt starkare politisk kraft.

Dessa människor har aldrig tagit plats i den officiella politiska debatten vilket till stor del beror på att deras främsta verktyg inte är pennan utan exempelvis just lastbilen. Universitetsutbildade känner ett slags klassförakt för dem eftersom de inte anammat de bildades PK-istiska idévärld. De hålls ofta för rasister och fascister, det förra för att de inte lärt sig att skämmas för att de delar sina uppfattningar med två tredjedelar av det svenska folket och det senare för att de ibland, som vid något tillfälle i Ottawa, hänger ett hakkors på bilen vilket jag tror är mer ett sätt att sträcka ett långfinger mot PK-isterna än att ge uttryck för något djupt känt judehat. De retar PK-isterna med samma tillfredsställelse som de hade kunnat reta fångna björnar med pinnar.

Jag tror att dessa bedrövliga människor, framför allt männen, kommer att märkas mer i politiken, även de svenska, än de hittills tillåtits – eller intresserat sig för att – göra. De kommer nämligen att drabbas hårdare av den nya miljö- och energipolitiken som inte som den gamla nöjer sig med att säga miljövänliga saker och att skjuta till miljarder för idéutveckling utan nu har blivit så självsäker att den fått för sig dels att den har en av tillvaron tilldelad uppgift att på allvar göra om mänsklighetens livsstil och produktionsapparat, dels att våra ledare har fått den gudomliga kompetensen att genomföra detta projekt utan att på något sätt behöva utforma genomtänkta planer eller förbereda sig på andra sätt.

Detta äventyr kommer inte att lyckas och de första som får ta konsekvenserna är de bedrövliga. Det beror för det första på att de bedrövliga för det mesta är låginkomsttagare och för det andra jobbar på privata marknader som exempelvis fordonsförare, butiksinnehavare, hantverkare och lagerarbetare och därför inte kan kompensera sig för prishöjningar på samma vis som kommunalanställda som kan räddas genom skattehöjningar.

Vi har mindre anledning att beklaga oss över de påstått bedrövligas existens än över den mobbing som sådana som Hillary Clinton och hennes många svenska meningsfränder utsätter dem för. De bedrövliga är bara ett högfärdigt ord för allmänheten.

Patrik Engellau