BIRGITTA SPARF: My black friend

Jag har skrivit om honom tidigare, men jag gör det igen eftersom identitetspolitiken har eskalerat de senaste åren. Och han var själva antitesen till all denna sinnessjuka identitetspolitik.

Året var 2001 då jag och Omar blev arbetskamrater som socialsekreterare. Han hade anlänt från Somalia och på rekordtid lärt sig svenska språket. Därefter genomgått utbildning på Stockholms Universitet och blivit socionom, precis som jag.

Det var rent märkvärdigt att vi hade exakt samma humor. Jag, uppvuxen i en liten Dalaby, och han uppvuxen i Mogadishu. Vi blev ögonblickligen vänner och drev ständigt och hjärtligt med varann.

Omar var speciell. Han var en liten och spenslig man som alltid klädde sig i för stora rutiga kavajer. Kollegor, som ville honom något, ropade i korridoren på morgonen:

– Har Omar kommit än? Jag svarade:

– Jag såg hans kavaj passera förbi för några minuter sedan, men jag är osäker på om Omar själv fanns i den!

Han pikade mig för mitt Dalmål och härmade:

– Ule, å, ää, ö duu! Jag svarade:

– Ascha dascha kalabalacha!!!

Han:

– Där sa du faktiskt nåt! Det betyder ”Jag tänker sopa min hydda ikväll! 😆

Han hade exakt samma mål med arbetet som jag, att inte låta människor inta en offerroll och kravlöst få socialbidrag. Han skrev journaler på perfekt kanslisvenska, mycket bättre än de flesta av mina svenskfödda kollegor.

Efter några år lämnade han oss för att doktorera i socialt arbete i England. Smart kille!

Om alla vore som han skulle vi inte ha några problem med integration i Sverige. Men sorgligt nog är han den ende somaliska kollega jag haft under alla mina år på socialtjänsten. Jag har haft kollegor från mängder av andra länder, men han är den ende somaliern.

Han var den arbetskamrat som jag tyckte bäst om på den arbetsplatsen. Så många skratt, mitt bland alla problem. Och jag tror att det var ömsesidigt. Han var min Black Friend och jag hans White!

Birgitta Sparf