BIRGITTA SPARF: Om litterär apartheid

Fram tills för bara några dagar sedan har jag trott att litteraturens främsta uppgift är att ge inblick i andra världar, öka kunskap om andras liv och andra förhållanden, om nutiden och historiska skeenden bakåt i tiden till boktryckarkonsten och ännu längre tillbaka.

Men nu får jag tänka om. Detta efter att ha läst Nioosha Shams krönika i Aftonbladet 220125. I denna ondgör hon sig över att människor som inte har exakt samma erfarenheter som författaren tillåts recensera dennes verk.

Shams agerar som en äkta rasist, fullkomligt besatt av hudfärg och etnicitet. När svensk bokhandels katalog damp ner i hennes brevlåda för några veckor sedan satte hon sig genast ned med papper och penna för att kategorisera debutanterna utefter vita, ickevita och svarta.

Genom ett sinnrikt system med pennstreck lyckades hon avslöja att av 135 debutanter var 17 ickevita och noll svarta. Dessa ickevita benämner hon ”rasifierade”, vad det nu betyder. Vilket innebär problem, inte minst för henne själv.

För att undvika jäv ska en recensent inte känna ett verks skapare. Därmed är Shams förhindrad att bedöma sina vänners litterära skapelser. Eftersom hon tycks vara vän med de flesta av dessa ickevita skapar det problem. Och de får i sin tur inte bedöma hennes.

Detta stör henne eftersom en kritiker som inte har samma erfarenheter inte har en chans att förstå verkets djupare underliggande budskap och därmed saknar förmåga att göra en rättvis bedömning av textens kvalitet.

Hon skriver:

”För när vi kritiserar gör vi det med våra erfarenheter, våra preferenser, vår klassbakgrund, vårt kulturella kapital, vår rasistiska världsbild, våra normativa blickar, vårt hat och vår ömhet. Vore det inte därför mer logiskt om vi fick recensera verk som vi har kunskap om? Eller att det åtminstone ska vara väntat av oss att lära oss inför varje nytt verk?”

Jag är lite osäker på hur jag ska förstå detta, men jag tolkar det som att om jag skulle skriva en bok om min uppväxt i det svenska Folkhemmet i Dalarna så skulle Shams inte kunna recensera den eftersom hon saknar mina djupa erfarenheter av hur det var.

Eller också så skulle hon kunna recensera den, bara hon satte sig in i exakt vad det innebar att växa upp på den svenska landsbygden på 1950- och 60-talet. Vilket skulle ge henne full förståelse för verkets underliggande budskap.

Jag betvivlar starkt att hon skulle gå i land med den uppgiften. Själv vet jag på förhand att jag aldrig någonsin kommer att kunna sätta mig in i vad det innebär att vara ”iranier, lesbisk och uppvuxen i Stockholm”. Inte heller har jag läst kurslitteratur på Biskops Arnö som är ”representativ, feministisk, antikolonial och queer”. Vilket är hennes egen beskrivning av sig själv på en blogg som heter ”Tove”.

Låt oss leka med tanken att Shams har rätt. Då är ju inte bara litteraturkritiker förhindrade att bedöma böcker som beskriver liv och erfarenheter som de själva saknar. Detta måste ju i logikens namn i allra högsta grad även gälla läsarna.

Det torde vara minst lika värdelöst för en läsare som för en recensent att läsa en bok man saknar alla möjligheter att förstå genom egna erfarenheter.

Därför borde vi införa något slag utskiljningssystem. I den meningen att alla böcker förses med en anvisning om vilka de är avsedda för. Som till exempel ”Endast för vita”, ”Endast för svarta”, ”Endast för iranier” och ”Endast för kullor och masar”.

På så sätt har vi skapat ”Litterär apartheid”, vilket verkar vara vad Shams brinner för. Detta borde få henne att trivas lite bättre här i det rasistiska Sverige.

Birgitta Sparf